Mercedes SL generation W113 fick många att tråna mellan åren 1963 och 1971, och än i dag har den kvar attraktionskraften. Här är historien om modellen som kom att kallas för ”Pagoda”.

I början av 1960-talet hade Daimler-Benz satt sig i en svår sits. Det finns en stor nackdel med att skapa en bil som hinner bli en klassiker redan under sin livstid. Hur ersätter man en bil som Måsvingen, 300 SL? Än värre blev problemet av att storsäljaren 190 SL även den började bli omodern och redo att bytas ut. Man stod inför ett dubbelt problem och den enda möjliga lösningen tycktes vara att inte försöka skapa någon ersättare utan att i stället lansera en modern sportbil med helt nya egenskaper.

Ur dessa tankar föddes 230 SL. Rudolf Uhlenhaut, som nu hade befordrats från sin tidigare tjänst som chefs­ingenjör till chef för hela personbilsutvecklingen, ledde projektet som utmynnade i att 300 SL och 190 SL ersattes av en enda modell. 230 SL premiärvisades på den stora bilsalongen i Genève i mars 1963. Mottagandet var blandat. Pressen och allmänheten hade väntat sig något annat. Nykomlingen ansågs inte alls leva upp till arvet efter 300 SL och till råga på allt mötte den hård konkurrens från Jaguar E-Type och Chevrolet Corvette Stingray som lanserades vid samma tid på den amerikanska marknaden.

230 SL, ”Pagoda”, kännetecknades av sina raka linjer och omisskännliga front med den stora Mercedes-stjärnan i centrum. Motorhuvens diskreta bula var nödvändig för att den raka sexan skulle få plats.

230 SL, ”Pagoda”, kännetecknades av sina raka linjer och omisskännliga front med den stora Mercedes-stjärnan i centrum. Motorhuvens diskreta bula var nödvändig för att den raka sexan skulle få plats.

Det är lätt att förstå besvikelsen. De som förväntade sig en nytolkning av de sköna linjerna och måsvingedörrarna blev förmodligen mäkta besvikna när skynket drogs av och där stod en fyrkantig bil med lustigt tak och klen motor. Men 230 SL försökte aldrig gå i fotspåren efter 300 SL. 230 SL med internbeteckningen W113 var inte en obevekligt hård sportbil men inte heller en mjuk boulevardglidare, snarare en bekväm tvåsitsig sportbil med hög prestanda, goda köregenskaper och hög säkerhet.

230 SL var kanske inte den sportigaste eller vackraste bilen på marknaden men den var ändå unik. Eftersom den till stor del var samma bil som 220 SE (W111, Fenmerca) var 230 SL något så ovanligt som en säker sportbil. Som första sportbil i världen hade den en krocksäker passagerarcell och deformationszoner fram och bak. Därtill fanns samma vadderade interiör som i familjebilarna. Säkerhetsbälten fanns som extrautrustning. Bromssystem med två kretsar och skivbromsar fram var standard, liksom radialdäck.

Mercedes SL Pagoda

De nya SL-bilarna hade ett tungt ansvar på sina axlar men deras breda användningsområde gav dem stora framgångar i många läger.

När 230 SL började säljas under sommaren 1963 fanns den att få i tre utföranden: cabriolet med tygtak, cabriolet med avtagbar hardtop och coupé. I coupéversionen gick det så klart inte att köra med himlen som tak men i gengäld fick man ett större bagageutrymme.

Pagoda som rallyjärn

Mercedes SL Pagoda

Mercedes-Benz var måna om att bevisa att 230 SL var en kompetent sportbil och det dröjde inte länge innan den verkligen fick visa vad den gick för. Eldprovet blev 1963 års Spa-Sofia-Liège-rally där en nästan oförändrad Pagoda till och med kördes till en seger i händerna på Eugen Böhringer som bland annat besegrade Erik Carlsson ”på taket”.

I likhet med stora delar av chassikonstruktionen plockades motorn från familjebilen 220 SE. Med effektivare insprutning och uppborrade cylindrar höjdes effekten till 150 hästkrafter och 196 newtonmeter. Transmissionen, också den hämtad från familjebilen, modifierades med något lägre utväxling på första växeln för att ge bättre acceleration. Automatlåda fanns som tillval redan från starten och även om denna sågs på med avsky bland sportfantasterna utrustades 77 procent av alla sålda bilar med den automatväxlade lådan.

I februari 1967 kom den första vidareutvecklingen av modellserien då 250 SL presenterades som ersättaren till 230 SL som hunnit tillverkas i nästan 20 000 exemplar. Nyheterna fanns nästan uteslutande under huven där motorn växte från 2,3 till 2,5 liter men behöll samma effektuttag som tidigare. Samtidigt infördes skivbromsar på alla fyra hjul.

I coupéutförande har 230 SL en lätthet i linjerna som matchas av få liknande sportbilar. Taket med sina utsvängda sidor påminner om österländska byggnader med liknande takform och det är från dessa 230 SL har fått sitt allmänt vedertagna smeknamn Pagoda.

I coupéutförande har 230 SL en lätthet i linjerna som matchas av få liknande sportbilar. Taket med sina utsvängda sidor påminner om österländska byggnader med liknande takform och det är från dessa 230 SL har fått sitt allmänt vedertagna smeknamn Pagoda.

Det dröjde inte mer än ett år efter lanseringen av 250 SL innan nästa utveckling kom i form av 280 SL. Bortsett från modellbeteckningen på bakluckan kunde den endast identifieras på de nya hjulsidorna, men under motorhuven tillkom en 2,8-­litersmotor av samma modell som i W114/W115-bilarna. Den nya motorn utvecklade 167 hästkrafter och medgav en acceleration från 0–100 km/h på drygt nio sekunder.

Mest imponerande var kanske ändå att service­intervallerna ökades från 3 000 kilometer till 10 000. 23 885 exemplar av den snabba och pålitliga 280 SL rullade av bandet och bidrog till att totalt 48 912 Pagoda-bilar tillverkades mellan åren 1963 och 1971.

Texten är hämtad från boken Stora guiden om Mercedes, utgiven av Teknikens Värld.

Visa kommentarer
NUVARANDE Historien om Mercedes SL ”Pagoda” (W113)
NÄSTA Förbud ska stoppa mobilfilmare på olycksplatser