Prenumerera på Teknikens Värld

Redaktör Rosenlund: Hem ljuva garage

Nostalgisk historia om mig och mina bilars boende

rosenlundgarage

Lill-Jan, Åse, Tony, Kim, brorsan och jag. Tre år mellan yngst och äldst och vi hade det gemensamt att vi växte upp i de gamla lärarbo­städerna i Krokvåg, Östra Jämtland. En by bland byar som ännu väntar på sin beskrivning i historiska verk men när den dagen kommer hoppas jag n’Årnst, Lonka-gubben och den snuskpratande skomakaren Evald Pitt får vara med och färga texten.

Lärarbostäderna, tre till antalet, satt ihop och utgjorde därmed byns enda radhuskomplex. Gemensamt fanns en källare med många prång där man med lokalkännedomens list kunde gillra fällor för Åses styvfar, en hobby vi alla delade och ständigt förfinade med kunskap från scouterna och inspiration från Viet Cong. I källarplanets västra kortsida fanns ett tvåbilsgarage. Som jag minns det sällan upptaget av bilar, i synnerhet inte av Åses styvfars blå Renault 12, ett bilval jag då som nu har svårt att förstå mig på. 

Det vore väl synd att säga att det var mitt garage, jag var ju bara sju år när vi flyttade dit, men det var här jag förstod magin med ett rum enbart avsedd att hysa fordon. Man baxar in något som är trasigt och bedrövligt, mixtrar och donar för att så småningom glida ut som en kung till sköna madamers storögda beundran. (Läs: Åse, reds anm). Här konstruerade jag en katapult av en bilfjäder och en pinnstol. Den såg bra ut på papperet men saknade såklart varje tänkt funktion i praktiken. En tidig läxa, inte fuska vid ritbordet. Här lackade jag en cykel med minst tio sprayflaskor sponsrat av KG på Sporttjänst och jag glömmer aldrig frustrationen när jag såg färgen rinna längs ramen. Hur intensivt och hur nära jag än sprejade blev dimman bara orange, ohärdad sås.

Livet gick vidare, lackerfarenheter m.m anskaffades. I slutet av 70-talet köpte mor och far gamle Otterströms kåk på Smedjebacken i Döviken. Ett antal årtag uppströms Indalsälven och in vid mynnet till Ammerån. Som adressen antyder – Otterström var smed och var det något han inte snålat med under sitt livsverk så var det lokaler. Vi kunde köra in tre bilar på rad i huvudbyggnaden och hade ytterligare en verkstadsdel värmd av en ved-galt. Dessutom: gamla kolförrådet, extrautrymmen vid vedboden och loftet ovanpå verkstan. Ni fattar hur mycket grejer man kunde släpa hem? En komplett extrainredning med säten till fenmerca inklusive fyra dörrar försvann som i ett svart hål. Det här var en lycklig tid i mitt liv. Här blåste vi min första bil, en Saab 99 i två toner antracit. Det kunde ha blivit hur bra som helst om vi inte missat att det rasade flagor från det kalkade innertaket så allt blev som en blank strukturtapet.

Här kunde jag och min kusin Leif, salig i åminnelse, sitta och dricka pilsner in på nattkrökarna innan vi bestämde att: Nu är det slutskruvat, vi åker och fiskar.
Det var från betonggolvet i storsmedjan jag tog sats med gokarten farsan köpt i ett generöst och ogenomtänkt ögonblick. Man var tvungen att hålla stumt genom porten för när man kom ut ur ”depån” fanns bara en opreparerad tallmo att köra på. Hela det extremt asfaltanpassade ekipaget med slicks och några få centimeters markfrigång behövde allt moment det kunde få för att forcera sten och rötter. Fort och rakt fram tills terrängen blir för tät. Thats racing, Döviken stylee.

Dagar läggs till år. Tant anskaffas och med det en hög ungar, marsvin och billiga blandrashundar i en oförnuftig mix. Bostadsrättsföreningen för vårt första hus gick givetvis i konkurs. Det var lite synd, för det tog tio år att amortera av skiten och garaget, det som var en stor anledning att vi köpte kåken gick liksom också upp i rök. Där skruvades det Harley, man måste gå igenom den mc-fasen, och här fick min tvåtakts-Saab den sista smörjelsen innan vi flyttade till Småland.
Plåtskjulet i Boda var bra men riktigt seriöst blev det först med dubbelgaraget i det dagis vi köpte av Jönköpings kommun. Inte en krona sparades på inredningen. Jag satte in så många lysrör att grannens TV bytte kanal när jag slog på lysknappen. Och här fick jag äntligen utrymme att montera upp laddutrustningen till de gamla Rolling Block-gevären M1867 som vi hittade när vi rensade ut vårt lokala hemvärnsförråd.

Här konfigurerade vi traktens snabbaste Mamba till sonens femtonårsdag. Här gjordes hälften av renoveringen på min Dodge D200. Här byggde vi en miniramp för skateboard vintertid och här har jag jävlats med så mycket Saab att jag själv tror att jag ljuger när jag tänker på det.

Var helt säkra på att jag mådde kymigt den sista gången jag vek ner porten på Ekevägen 8. Men många års veckopendling hade tagit ut sin rätt så det fick bli lägenhet i Stockholm. Låt oss undvika ytterligare melankoli, det är inte utvandrarna det här, men en sak skulle jag och Karl-Oskar vara överens om den nya bosättningen – i storstan parkerar man öket på gatan.

Döm därför om min förvåning när er­bjudandet faktiskt kom härom veckan – 18 uppvärmda kvadratmeter i huset bredvid. 650 pix i månaden, only pour moi.
Skriv om den siffran i minuter och ni har den uppskattade tid det tar att fylla lokalen med drömmar och ägodelar. Ety, sådana är vi garage-lovers av naturen.

Krönikan publicerades ursprungligen i Klassiska Bilar 4/2013, beställ ditt exemplar av den genom att klicka här!

Kommentera

På teknikensvarld.se finns flera alternativ för att kommentera. Du loggar in med ditt Disqus-, Facebook-, Twitter- eller Google-konto. Har du inget av dem kan du snabbt och enkelt skapa ett Disqus-konto här nedan.

Läs mer om våra regler

Du kanske också vill läsa