Åke Borglund är död – Dag E Hogsten minns sin kollega

En av Teknikens Världs stora, Åke Borglund, har lämnat oss. Dag E Hogsten, kollega och vän, minns de många åren med honom.

Vid Åke Borglunds skrivbord fanns en urklippt tidningsrubrik: ”Åke är tokig”. Det var han förstås inte, men den glada galenskapen var hans varumärke.
Framför allt var han biltokig. Jag vet inte hur många bilar och motorcyklar Åke köpte och sålde genom åren, hundratals räcker nog inte. På något sätt lyckades han vara lika glad åt alla, åtminstone i samband med köpet. Det är som bekant fordonsägandets lyckligaste ögonblick.

Bilbytarmanin tog sin början under Åkes tid på Kamera-Bild, dit han kom redan på fyrtiotalet. Där fanns landets bästa pressfotografer och Åke blev snabbt en av de allra skickligaste. Han spände över hela registret: mord och blod, krig och fred, snygga tjejer, folkparker och operahus, flyg och far, klotet runt.
Bilderna hamnade i Åhlén & Åkerlunds otaliga tidningar, vilket innebar allt från Bildjournalen till Veckojournalen och till och med Teknikens Värld. Men de flesta och de bästa hittade man i Se, på den tiden Sveriges ledande bildtidning.

För att klara av jobbet krävdes naturligtvis ständiga förflyttningar, vilka åtminstone inom Sverige klarades med bil. Fotograferna på Kamera-Bild körde åtskilliga tusen mil varje år och kunde för detta kvittera ut generösa milersättningar.
En bilintresserad kille som Åke bytte bil ett par gånger om året och någon så kallad märkestrohet var det aldrig tal om. Tvärtom, det gällde att hinna med så många märken som möjligt. Det hela började så smått likna en sjukdom, galenskapen tog sakta form.

Åke Borglund kände med tiden en lust att bredda sitt register. Han ville skriva – och vad vore lämpligare att skriva om än bilar? Han blev bilreporter i Se och inte nog med det – han skrev roligare och vassare i ämnet än andra.
Till skillnad från flertalet kolleger var Åke inte det minsta intresserad av att berätta hur långa svarta streck en ny måsvingemersa eller Ferrari kunde rita i asfalten. Däremot kunde han beskriva rosthålen och de halvruttna sätena i en av bilprovningen just utdömd Opel Olympia med sådan värme och känsla att man nästan grät.
Stockholm var på sextio- och sjuttiotalen tillhåll för en kategori tämligen skumma bilhandlare som höll till lite varstans. I bästa fall i något underjordiskt garage, men lika gärna på någon av stadens talrika rivningstomter. Till och med förnäma Karlaplan var en enda stor äcklig grop där tvivelaktiga herrar med feta plånböcker sålde Amazon och Morris Minor, uttjänta raggaråk och slokande Jaguarer som i dag skulle betinga sjusiffriga belopp.
Åke kände till alla de där kärrorna och alla de där herrarna som sålde dem. Det var på så sätt han kom i kontakt med Teknikens Värld, som just hade tagit steget fullt ut och blivit en renodlad biltidning (detta sedan det hade visat sig att det inte fanns något mänskligt liv ute i rymden, en förhoppning som hade hållit upplagorna uppe en längre tid).

Vi bad Åke att han skulle skriva om bilhandelns ”Ärlige Leffe”, en sorts samlingsnamn för allt djävulskap och all ruttenhet som fanns i den föraktade handeln med begagnade bilar. Men som den överraskningarnas man han var visade sig Åke ha en helt annan syn på saken.
”Ärlige Leffe”, hävdade Åke, var i själva verket en figur som mänskligheten borde vara stolt och tacksam över. Vem skulle annars ha tagit hand om alla de usla begagnade bilarna? Vem skulle annars ha sett till att vanligt folk hade något att åka med? Vem skulle annars ha skaffat jobb åt alla garageskuttar som fusksvetsade rostiga tröskellådor och grävde extra djupa skåror i däcken så att mönsterdjupet dög även åt Svensk Bilprovning?
Samhället, menade Åke, borde i stället hylla ”Ärlige Leffe” för det renhållningsarbete som han fullt frivilligt hade åtagit sig.
Det var en vinkel som vi inte riktigt hade tänkt oss. Men vi visste ju att Åke var lite tokig. Så han fick skriva som han ville. Och bra blev det.

Snart hade vi lyckats övertala Åke att komma till Teknikens Värld på heltid. Det blev många spännande resor och galna upptåg och konstiga fordon.
Vem var det som skickade ut ett gäng reportrar med varsin sedelbunt på fickan och uppdraget ”köp en bil och stick till Blattnicksele, sisten dit är en skit”? Ja gissa.
Och vem var det som hittade på det numera legendariska tjugofyratimmarstestet för tusenkronorsbilar om inte Åke Borglund? Jag var själv hans codriver i en Peugeot 204 som vi hade köpt av en mästerlots i Oxelösund.
Vem stack till Afrika i en halvdöd Citroën GS? Precis den du tror. En klok människa skulle aldrig ha kommit på tanken. Åke siktade på Kapstaden men fick nöja sig med att kränga Cittran i Tanger, där den kom att gå som raggarbil. Jag minns inte hur mycket han fick för den. Men det fanns för mycket ”Ärlige Leffe” i Borglund för att han skulle skänka bort en bil – särskilt inte en i hans ögon bra vagn med mycket bruksvärde kvar.

Med tanke på att Åke vurmade speciellt för brittiska bilar – Alvis, Austin Seven, Triumph, MG, Austin-Healey Frogeye var pärlor som trillade in och ut ur hans samling – kom det som en överraskning när han började vurma för japanska bilar.
Som pensionär gick Åke över till Hyundai Atos för att slippa vara ute och köra i vinterns saltsörja med samlarbilarna. Men snart blev han så förtjust i den lilla koreanen att han garagerade den också.
I trafikdebatten var han alltid mera oförskräckt än politiskt korrekt. På ledarplats kunde Åke till exempel hävda att folk gärna kunde åka på sommardäck året runt bara de lärde sig köra ordentligt. Eller att motorbanor var ett bättre sätt att utnyttja åkermark i träda än att bygga golfbanor.
Alltid retade det några, en del till den grad att de ringde upp Teknikens Världs chefredaktör för att lufta sina åsikter. Det kunde sluta med en livslång förbrödring – eller med att läsaren fick klart för sig vad som verkligen menas med kort stubin. Fjäsk var aldrig Åkes avdelning, inte ens för de trognaste av prenumeranter.

Åke Borglund valde att lämna journalistiken när den digitala revolutionen började krypa hotande nära, det var när åttiotalet blev nittiotal. Han hade i likhet med alla andra på redaktionen förärats en persondator. Den hamnade genast högst upp på en bokhylla där Åke förvarade sådant som han helst ville slippa se (exempelvis den personliga registreringsskylten BORGAS som vi andra uppvaktat honom med på sextioårsdagen).
När en av förlagets högre potentater tittade in för att höra hur det gick med övergången till framtidstekniken var Åke ganska oförstående – var det någon som hade uppfunnit toppventilmotorn nu igen? Potentaten pekade på datorn däruppe under taket och Åke utbrast med ett leende: – Äsch, den där jävla teven…
Sedan återgick han till att skriva någon av sina artiklar, alltid för hand innan han renskrev på maskin. Sedan kom den i tidningen. Där kunde man se att resultatet inte var så galet hur tokigt det än var.

Åke Borglund

Åke Borglund kom till Teknikens Värld som fotograf och reporter i mitten av 1970-talet. Hans sejour på tidningen avslutades som chefredaktör mellan åren 1987 och 1989.
I tisdags kväll somnade han in för sista gången. Han blev 82 år gammal och lämnar ett stort tomrum efter sig.


Digital prenumeration
Allt du vill veta om alla bilar - gratis 2 första månaderna
(därefter 99 kr/mån)
Ingen bindningstid

Flest och mest omfattande tester av nya bilar

Alla nummer av e-tidningen

Nyheter, provkörningar och fakta inför ditt bilköp

Avsluta prenumeration online när du vill

Jag godkänner prenumerationsvillkoren och bekräftar att jag tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

Vänligen godkänn prenumerationsvillkoren
Visa kommentarer