Bara för att vi är i Afrika betyder det ju inte att april inte längre finns. Men faktum är dock att vi har haft ett haveri i den grövre skalan.

Vi har varken kört på en dromedar, knäckt en kylare eller blivit bogserade. Det var vårt försök till aprilskämt, kanske fick vi någon att hicka till lite extra? Sedan vi lämnade Moyale och Etiopien i morse har vi i stället däremot bokstavligt talat skakat fram. De personer som varnat oss för regn verkar snarare ha glömt bort att berätta om de riktiga strapatserna, nämligen det oändliga månlandskapet och stenöknen. Det syns visserligen i landskapet att regnet har härjat ordentligt, så helt obefogade var faktiskt inte varningarna.

Från Moyale var vägen förvånansvärt bra, ”Är det inte värre än såhär?” tänkte vi tillsammans. Visst var det lite blött på sina ställen, men det var då aldrig något som vållade problem. Hastigheten var stundtals riktigt effektiv på de då sandbelagda vägarna. Körningen krävde däremot en aldrig skådad koncentration, synperiferin ändrades från de mer standardiserade hundratals metrarna till ett tiotal meter framför bilen. Hinder i form av djupa vattenfåror eller potthål dök upp lite var stans, men det var ju ingen större skillnad får de tidigare getterna i Etiopien. För att krydda på det lite hela är ju Kenya på pappret ett land med vänstertrafik, fast i praktiken går trafiken där den känner för det. Speciellt då dagens vägavsnitt mer eller mindre har bestått av två däckspår, men å andra sidan har vi kanske mött sju-åtta bilar på tjugofem mil också.

När vi hade kommit drygt tio mil från Moyale kände vi oss välförtjänta av en lunch, vi hade ju trots allt kört halva sträckan. Makaroner och tonfiskröra kokades snabbt ihop under ett av savannens pyttesmå träd innan vi återigen tog oss an den så kallade vägen. Nu bytte däremot både väg och landskap skepnad. Plötsligt försvann grönskan och ersattes av ett oändligt månlandskap. Stundtals var det ingen skillnad på själva vägen eller naturen tio meter bredvid. Precis lika mycket sten överallt. Sylvassa stenar som sticker upp från jorden live överallt och bara väntar på att punktera ett däck. Jag tror inte att någon av oss ens kunde föreställa oss en stötigare, skumpigare och hoppigare färd, i tio mil dessutom. Trots avsaknad av njurbälte har vi alla överlevt tillsammans med både bilar och däck. Onekligen imponerande. Men vi måste erkänna ett haveri på Hiluxen; den bakre registreringsplåten har vibrerat loss och ligger numer i baksätet.


Digital prenumeration
Allt du vill veta om alla bilar
– gratis första månaden
Därefter 99 kr/mån – ingen bindningstid

Flest och mest omfattande tester av nya bilar

Alla nummer av e-tidningen

Nyheter, provkörningar och fakta inför ditt bilköp

Avsluta prenumeration online när du vill

Jag godkänner prenumerationsvillkoren och bekräftar att jag tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

Vänligen godkänn prenumerationsvillkoren
Visa kommentarer