Elbilens historia – del 1

Vägen till elbilen gick via båtar, usla batterier, misslyckade el-lokomotiv, världens snabbaste man och rejäl räckviddsångest. Christer Gerlach berättar om de första märkliga åren.

I början av 1800-talet hade vetenskapsmännen i Europa och USA uppfunnit delarna som behövdes för att tillverka en elbil:
1) Man hade skapat en enkel elmotor.
2) Sedan kom det laddbara batteriet.
3) Hästvagnar hade man sedan tusentals år.

Om man tog en hästkärra, plockade bort hästen och i stället satte dit en elmotor och ett laddbart batteri så fick man vad man kan kalla för en elektrisk automobil, fast ordet var inte uppfunnet.
I stället började man med ett tåg för det hade man sedan flera år.

Ånglokomotiv var den stora moderniteten första halvan av 1800-talet. De var stora, tunga, smutsiga och bullriga. Kunde man ersätta ångan med el?
En skotte vid namn Robert Davidson byggde ett elektriskt lokomotiv. Det var en imponerande pjäs som vägde sju ton.
År 1842 demonstrerade han sin uppfinning. Intresset var stort. Lok och vagnar vägde tillsammans tretton ton.
Tåget rullade iväg. Alldeles tyst. Ingen rök och inget stånk. Toppfarten var drygt sex kilometer i timmen.
Ett ånglok körde i 50 kilometer i timmen.
Davidsons eltåg rullade i drygt två kilometer. Sedan var det stopp.
Räckviddsångesten var uppfunnen.
Folk gick hem. Ingen trodde på elektriska tåg. Det förstod man ju, att framtiden drevs av ånga. Inte elektricitet.
Lokförare, eldare och kolgruvearbetare tyckte ändå att Davidsons elektriska lok var ett hot mot deras jobb. De bröt sig in i Davidsons lokstall och slog sönder hans el-lok.
Det såg dystert ut för elektrifierade fordon.
Man försökte med elbåtar. Det gick bättre.

Gustave Trouvé med sin elbåt

Elbåten kom innan elbilen. Den här skapades av universalgeniet Gustave Trouvé. Motorn sitter i aktern och går att plocka av och bära med sig. Världens första aktersnurra? Bilden är från maj 1891.

I Sankt Petersburg, Rysslands huvudstad, levde en tysk ingenjör som hette Moritz von Jacobi. Han var bra på el.
1839 byggde von Jacobi en båt med elmotor som var nio meter lång och som hade plats för fjorton passagerare, Den gjorde tre knop eller fem kilometer i timmen.
På kajerna i Sankt Petersburg stod folk och gapade. Ingen ånga, inga segel, inga roddare. Hur gick det där till?
Sedan tillverkade von Jacobi en mina som kunde spränga båtar. Minan utlöstes med elektricitet, förstås.
Elektricitet kanske inte var så dumt ändå.
En holländsk professor, som hade ett namn som hämtat ur en Harry Potter-bok, Sibrandus Stratingh, konstruerade ett mycket litet självgående fordon – en början till en elbil. Fordonet vägde bara tre kg och kunde rulla av egen kraft i ungefär femton minuter.
Professor Stratinghs fordon bestod av tre hjul, en behållare för svavelsyra och plattor av koppar och zink som alstrade el som drev en elmotor. Fordonet finns kvar och funkar. Professorn var på rätt väg.

Gustave Trouvé

Gustave Trouvé var en äkta uppfinnar-Jocke. Hittade på runt 70 användbara prylar som mänskligheten haft stor användning av. Han dog glömd och lades i en massgrav.

Samma år, 1839, som von Jacobi körde sin elbåt i Sankt Petersburg föddes en fransman som fick stor betydelse för resan mot en elbil. Han hette Gustave Trouvé. Han var en klassisk Uppfinnar-Jocke.
Han sprutade ur sig massor av smarta apparater, helst med el. Och små skulle de vara.
Han uppfann en liten bärbar telegraf som en soldat kunde bära på ryggen. Franska armén köpte bums den där manicken. Sedan var det dags för en pryl som var en föregångare till metalldetektorn. Han satte också ihop en pytteliten lampa och liten kikare som läkarna kunde föra in i till exempel magen, öronen eller ändtarmen för att se hur det såg ut där inne. Kallas i dag för endoskop. Han konstruerade även den moderna pannlampan för läkarna så att de kunde ha händerna fria.

Trouvé kastade sig över elmotorn. Han effektiviserade den och – naturligtvis, det var ju hans specialitet – han gjorde den mindre.
Han placerade motorn i aktern på en lång och smal båt. Mitt i båten satte han ett par batterier som var stora som resväskor. Motorn kunde han koppla loss och bära med sig.
Och voilà! Trouvé hade uppfunnit den första utombordaren. Konstigt nog döpte han båten till Le Téléphone. Som en hyllning till Alexander Bell som uppfunnit telefonen.
Han försökte driva ett luftskepp med en elmotor och konstruerade en flygmaskin som liknade dagens helikopter.

LÄS OCKSÅ: Elbilens historia – del 2

Gustave Trouvé med sin elbil

Detta kan vara den första elbilen, eller är det en cykel? Fransmannen Gustave Trouvé hämtade denna märkliga trampcykel från England och försåg den med elmotor och laddbara batterier.

Trouvé gjorde runt 70 uppfinningar eller betydelsefulla förbättringar, de flesta med elektricitet – elektriskt gevär, elektrisk almanacka, elektrisk tandläkarborr, elektrisk undervattenlampa, elektrisk räknemaskin, elektrisk rakapparat…
Och naturligtvis byggde han det första fordon som möjligen kan betraktas som den första elbilen. Eller om det var en trehjulig elcykel?
Trouvé importerade först en märklig trehjulig trampcykel från Storbritannien.
Den bestod av två mindre hjul efter varandra, som en vanlig cykel. På sidan av de mindre hjulen fanns ett mycket större hjul. I utrymmet mellan de små och det större hjulet gjorde Trouvé plats för föraren, laddbara batterier och elmotorn som drev det stora hjulet.
Trouvé visade sin elbil på en mässa i Paris 1881. Den väckte stort intresse och bidrog till att andra uppfinnare och konstruktörer satsade på eldrift. Slutet blev tragiskt.
Trouvé skar sig i tummen när han jobbade med ett kirurgiskt instrument, fick blodförgiftning och dog 61 år gammal. Han glömdes bort och lades i en anonym massgrav.

Året efter att Trouvé visat sitt elfordon demonstrerade en engelsk professor och en irländare en elbil som de byggt tillsammans, liksom Trouvés med tre hjul.
Professor William Ayrtons och John Perrys bil hade två stora hjul bak och ett litet hjul framtill som man styrde med en spak.
Britternas bil hade en toppfart på fjorton kilometer i timmen och en räckvidd, enligt uppfinnarna, på fyra mil. Det låter lite optimistiskt.
Brittiska konstruktörer av elbilar låg alltså långt framme, men myndigheter och polis införde snåriga och tuffa lagar som hämmade utvecklingen.
Framför varje brittisk bil skulle det gå en man och vifta med en röd flagga för att varna hästskjutsar och fotgängare som också hade förkörsrätt i alla lägen. Flaggmannen var också skyldig att lugna hästar som bilen mötte.
Brittiska fartgränsen för bilar var tre kilometer i timmen i stad och byar och 6,5 på landsväg.

De tuffa lagarna knäckte de brittiska tillverkarna. Tyskland och Frankrike tog ledningen när det gällde självgående vagnar.
1886 uppfann Carl Benz den moderna bilen. Den hade en förbränningsmotor.
Folk gillade den inte. Den bullrade, puttrade, pustade, skramlade. När Benz körde sin bil började barnen gråta, hästar föll i sken, folk slog igen dörrarna och hundar jagade den.
Polisen i hemstaden Mannheim bestämde att Carl Benz bara fick köra på vissa gator och vägar under vissa tider.
Elbilar däremot var tysta och osade inte avgaser.
Det såg lovande ut för elbilar. Och för elbussar.

På världsutställningen 1893 i Chicago dominerade eldrivna bilar, de flesta från Europa.
En amerikansk tillverkare från Des Moines i Iowa, mister William Morrison, visade en elbuss som väckte stor uppmärksamhet. Den hade plats för tolv personer och hade en toppfart på 22 kilometer i timmen.
Framtiden var elektrisk, trodde man.
Chauffören som körde omkring med elbussen hette Edgar Rice Burroughs. Han blev världsberömd när han senare skrev en bok om en kille som växte upp bland vilda apor. Han hette Tarzan.

Vid mitten av 1890-talet dominerade Frankrike biltillverkningen och särskilt elbilar.
En fransman som hette Charles Jeantaud drev en verkstad som tillverkade hästvagnar. År 1894 byggde han den första elbilen som var praktiskt användbar.
Batteriet vägde 450 kg och toppfarten var 21 km/h.
För att visa vad bilen dög till så ställde Jeantaud upp i flera rallyn. Till en början gick det dåligt, men så lyckades en av hans bilar klara sex mil på fyra timmar. Det var ett genombrott.

Jeantauds hästlösa vagn blev snabbt populär som taxi bland parisarna. Förmögna familjer köpte egna bilar och kuskarna blev nu chaufförer.
Problemen med elbilarna, var då som nu, de långa laddtiderna och räckvidden. Räckviddsångest, som sagt.
Bilar med förbränningsmotorer däremot, de rullade längre och man kunde tanka dem på närmsta apotek där man sålde diverse vätskor som gick att använda som bränsle.
Som så ofta när karlar skapar nya prylar så började man förstås att tävla. Nu följde några dramatiska år som ökade farten på utvecklingen.

Camille Jenatzy

Den Röde Djävulen, med sina tunga ögonlock och röda skägg, drev på utvecklingen genom att om och om igen slå hastighetsrekord med elbilar. Hans riktiga namn var Camille Jenatzy.

En fransk tidning, en tidig kollega till Teknikens Värld, startade en backtävling år 1898. 54 bilar av alla typer ställde upp. Sju hoppade av direkt när de såg den branta backen.
Vinnaren var oväntad – en belgare i en elbil. Han hette Camille Jenatzy. Denne Jenatzy blev året efter historisk. Vi kommer till det. Tvåa var en bil med en explosionsmotor.
Tävlingen drog massor av åskådare och tidningen La France Automobile utlyste bums en ny tävling samma år: 1898. Nu skulle man köra en slinga på två kilometer på vanliga vägar.
Tävlingsbanan hade valts för ett världsrekord i hastighet. Farten skulle kollas av sex män med tidtagarur längs banan.
Fyra bilar ställde upp, tre med förbränningsmotorer och en elbil. Alla deltagare var franska.
Storfavorit var en ung greve med det krångliga namnet Gaston Chasseloup-Laubat. Det betyder ungefär Vargjakt-Laubat. Hans äldre bror hade startat den franska automobilklubben. Här stod alltså mycket prestige på spel.
Unge grevens elbil hade 40 hästkrafter. Ett monster av kraft. Den såg ut som en supersnabb torped på hjul. Oövervinnlig. Men föraren satt faktiskt ovanpå farkosten med bara benen nere i själva bilen. Ratten, en nymodighet, var vågrät som en tallrik på ett bord.
Man startade var för sig i tur och ordning.

Camille Jenatzy med sin elbil

Elbilar var sena 1800-talets snabbaste fordon. Camille Jenatzy, de Röde Djävulen, var förmodligen den första ­människan som färdades i ett fordon i över hundra kilometer i timmen. Han kallade sin elbil för ”Aldrig Nöjd”.

Alla väntade sig världsrekord i hastighet. Folk och många vetenskapsmän trodde att om man färdades fortare än en häst galopperade skulle det svartna för ögonen och man skulle svimma. Eller dö. Den mänskliga kroppen klarade inte av högre hastigheter.
En bensindriven Bollée med en motor på tre liter startade först och var snabbast med en medelfart på 52 km/h. Vansinnigt fort. Men skulle det räcka?
Men så – som sista bil startade greven med sitt elektriska monster. Till skillnad mot Bollée-bilen med sin bullriga motor och stinkande avgaser så susade grevens bil nästan ljudlöst framåt med ett vinande ljud.
63 km/h! Elva km/h snabbare. Världsrekord! Hattar i luften, hurrarop och jubel. Och det mest märkliga av allt – föraren överlevde.
Greve Chasseloup-Laubat var världens snabbaste man, en fransman. Vive la France!

MISSA INTE: Elbilens historia – del 2 och del 3


Digital prenumeration
Allt du vill veta om alla bilar - gratis 2 första månaderna
(därefter 99 kr/mån)
Ingen bindningstid

Flest och mest omfattande tester av nya bilar

Alla nummer av e-tidningen

Nyheter, provkörningar och fakta inför ditt bilköp

Avsluta prenumeration online när du vill

Jag godkänner prenumerationsvillkoren och bekräftar att jag tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

Vänligen godkänn prenumerationsvillkoren
Visa kommentarer