Europaexpressen

Ännu en natt har spenderats på en färja över Medelhavet. Den här   gången var det från Brindisi i Italien till Igoumenitsa i Grekland. Vid   det har laget har vi lärt oss att färjetrafiken går efter andra   tidtabeller än de som resenärerna har tillgång till. Så det var med låga   förhoppningar vi rullade in mot hamnområdet och anslöt oss till alla   lastbilar som redan hade radat upp sig. Till skillnad från tunisierna   ska dock grekerna ha en eloge. Vi fick köra ombord innan avgångstid,   framgång! Båten var nog bara en dryg timme försenad när vi vid åttatiden   på kvällen lade ut från hamnen, det är nog bäst hittills.

Några enstaka timmars sömn senare ringde väckarklockan 02:30, eller   klockan var egentligen 03:30 eftersom vi kom in i en ny tidszon. Vi   tackade båtpersonalen för att vi hade fått köra ombord sent och kunde   därmed ta täten när vi fick köra av. Den tomma tullpasseringen   passerades och därefter började resan uppåt. Och uppåt gick det   bokstavligen, sju kilometer efter start var vi 300 meter över havet. Det   blev det riktiga kraftprovet för den nyrenoverade Land Cruisern, som   till vår glädje klarade det med bravur. 

Den nybyggda motorvägen mellan Igoumenitsa och Thessaloniki fortsätter   upp och ner genom mängder av tunnlar genom bergen, som högst var vi över   1 100 meter. Informationsskyltarna som berättar om hundratals miljoner  i  EU-stöd står nästan i varje buske. Men vägen är ett imponerande  bygge,  det är en mäktig syn att se den slingra sig längs bergsväggarna.   Vägsträckan rekommenderas starkt, men försök köra när det är dagsljus.   Jag tror vi gick miste av mycket utsikt på grund av mörkret.

När vi anlänt till Thessaloniki och därmed korsat hela Grekland   fortsatte vi österut längs med kusten. Plötsligt var alla berg borta och   i stället öppnade ett till stora delar platt och tråkigt landskap upp   sig. Gränsen till Turkiet nåddes snabbt, det är egentligen vår första   ”riktiga” gränspassering. Tidigare har bara varit mellan EU-länder och   färjeankomsten i Tunisien. Efter många stopp och besök i tullkurer kunde   vi till slut passera de två sidornas militärposteringar på den smala   bron. Sen tog det inte lång tid att förstå att vi lämnat EU. De tidigare   nybyggda vägarna genom Grekland var försvunna och i stället fick vi   hålla tillgodo med en spikrak, kraftigt skadad väg. Groparna och guppen   var många och vi fick köra slalom mellan potthålen. Däremot tog det  inte  många mil innan det vi saknat längs 150 mil genom Europa dök upp.   Enkel, hederlig snabbmat längs vägen. En hamburgare senare var vi   återigen på väg. Dagens sikte var inställt mot Istanbul 25 mil bort.

På grund av de dåliga vägarna kunde vi inte riktigt hålla   Grekland-tempo (95 km/h), men milen rullade på och efter några timmar   började vi känna storstaden. Vi bestämde oss för att åka in mitt i   smeten, läger skulle slås nära Syriens konsulat och måndagens   visumansökan. Nu var det bara att hitta rätt också vilket var lättare   sagt än gjort. När vi ändå ansåg att vi var hyfsat nära centrum vågade   vi oss in på en bensinmack för att fråga. Det visade sig att vi var   nästan tre mil från stadskärnan. Efter både frivillig och ofrivillig   sightseeing genom kullerstensgränder, stadskärnor och fiskmarknader i   Istanbul hittade vi till slut till den efterlängtade gatan och checkade   in på första bästa hotell och fick oss lite efterlängtad sömn.

Visumansökningarna är i skrivande stund inlämnade på konsulatet. Det   krävdes ett besök på det svenska konsulatet för att få ett slags   rekommendationsbrev. Men förhoppningsvis är allt klart i eftermiddag och   vi kan få fortsätta mot nästa anhalt i Ankara.