Drömmen som blev verklighet. Här är historien om Alfa Romeos supersportbil Montreal.

T

emat för 1967 års världsutställning i Montreal var människan och hennes kreativitet. Den italienska paviljongen var, till få besökares överraskning, fylld av bilar. Där fanns Alfa Romeo Spider 1600 Duetto, Giulia Sprint GTV samt en Fiat 124 som hade delats på mitten för att visa upp de tekniska undren som den vanliga bilföraren annars aldrig såg.

Lite för sig själv stod en tidigare helt okänd bil. Den såg nästan ut som Lamborghini Miura som hade lanserats året innan, men det här var faktiskt en Alfa Romeo och den var döpt efter den stora kanadensiska staden den visades i. Den Montreal som stod utställd i Montreal var ett av två handbyggda exemplar. Den var emellertid bara ett skal, utan tekniska komponenter och bara till för att vara vacker. Montreal var bara en drömbil, en framtidsvision och inte minst en bil som Alfa Romeo vid den tidpunkten inte hade några planer på att sätta i produktion.

Alfa Romeo Montreal

Montreal-profilen påminde starkt om Lamborghini Miura, vilket ju inte var så konstigt eftersom båda bilarna ritades av Bertones designers. Montreal var inte på långa vägar lika extrem som sin släkting utan snarare en tämligen konventionell landsvägsracer.

Den inställningen fick de snabbt omvärdera. Alfa-folket på plats i Montreal överöstes med frågor om bilen och många stackars återförsäljare i Europa fick beställningar på en bil som de inte hade. Redan innan världsutställningen packades ihop hade ledningen fattat ett beslut: Montreal skulle sättas i produktion. Karossen hade man redan fått från Bertone men frågan var vad man skulle fylla det vackra skalet med.

Ekonomiavdelningen inflikade att det vore lämpligt att använda befintliga delar i så stor utsträckning som möjligt och av den anledningen fick Montreal exakt samma hjulupphängningar som familjebilen 1750 Berlina, vilket innebar individuell fjädring fram men stel axel bak. Ekonomiavdelningen tyckte också att man kunde använda den fyrcylindriga radmotorn från samma bil men då sa exportavdelningen stopp, Montreal borde få en V8-motor. En sådan fanns lämpligt nog inom fabrikens väggar men den var olämpligt nog bara byggd för tävlingsbruk och den extrema supersportbilen Tipo 33 Stradale.

Alfa Romeo Montreal

Foto: Patrik Lindgren

Montreal gjorde inte bara sitt jobb som flaggskepp för fabriken och drömvagn för många bilentusiaster utan såg även till att inbringa pengar till Alfa Romeo. När produktionen stoppades hade nästan 4 000 bilar byggts.

Motoravdelningen under ledning av Carlo Chiti fann dock en lösning. 1968 hade motorn förstorats från de ursprungliga 1 995 kubikcentimeter till 2 460. V8-motorn var fortfarande mycket svårkörd eftersom den inte hade något vridmoment. Detta ändrade man på genom att borra upp blocket från 78 till 80 millimeter, vilket ökade cylindervolymen till 2 593 kubikcentimeter. Samtidigt sänktes motorvarvet för maxeffekten från 8 800 till 6 500 r/min. Nu utvanns också det maximala vridmomentet vid 4 750 r/min i stället för vid 7 000 r/min.

V8-motorn hade blivit lättkörd men också 35 hästkrafter svagare men med 200 hästkrafter blev Montreal ändå snabb nog: 0-80 km/h på 6,1 sekunder, 0-100 km/h på 7,4 och en toppfart på 220 km/h. I de första testexemplaren användes den femväxlade växellådan från 2000 GTV men det visade sig snart att dreven inte höll för det höga vridmomentet. Eftersom ekonomiavdelningen motsatte sig utvecklingen av en ny växellåda återstod bara att köpa delar utifrån. En undersökning visade att ZF i Västtyskland tillverkade en låda som skulle passa. Att det var samma växellåda som användes i Aston Martin DBS V8 tydde på att den skulle hålla för Montreal.

Alfa Romeo Montreal motor

Foto: Patrik Lindgren

Ekonomiavdelningen tyckte att man kunde använda en befintlig fyrcylindriga radmotorn men då sa exportavdelningen stopp, Montreal borde få en V8-motor.

Det hade gått nästan tre år sedan världsutställningen i Montreal då serieproduktionen startade 1970. De allra mest entusiastiska beställarna hade inte gett upp hoppet och fick nu äntligen sin Montreal. Vad de fick var en ganska konventionellt uppbyggd Gran Turismo-vagn med hög komfort och goda prestanda. Montreal bjöd inte på några tekniska märkvärdigheter vilket borgade för att den var en ovanligt tillförlitlig landsvägsracer.

Fri från barnsjukdomar var den däremot inte. I höga hastigheter bildades en kraftig luftkudde under bilen och framvagnen lyfte från vägbanan. De första kunderna klagade också på att växellådan och differentialen blev överhettade vid långvarig körning i hög fart. Lösningen kom från Alfa Romeos tävlingsavdelning som konstruerade en liten vinge i frontens underkant. Den lilla vingen fungerade över förväntan då den inte bara tryckte ned framhjulen mot vägen utan även gjorde att växellådans och differentialens arbetstemperatur sänktes med flera grader. Dessutom ökade toppfarten med sex km/h. Drömmen var fulländad.

Alfa Romeo Montreal

Teknikens Värld nummer 22/1974.

Texten är hämtad från boken Stora Guiden om Alfa Romeo, utgiven av Teknikens Värld. Fler artiklar ur serien ”Historien om” hittar du här.

Visa kommentarer
NUVARANDE Historien om Alfa Romeo Montreal
NÄSTA Provkörning av Lamborghini Aventador SVJ