De må heta W110, W111 och W112 men de flesta känner dem som Fenmercor. Här är historien om Mercedes-bilarna.

S

extiotalets familjebilar från Mercedes-Benz står ut som ett avsidesspår i företagets historia. De flesta kommer ihåg smeknamnet Fenmerca, eller Heckflosse på tyska. Kanske med ett visst obehag i bakhuvudet. Inte ens under modellens livstid uppskattades designen fullt ut. Namnet Fenmerca kom sig av de karaktäristiska fenorna på bakskärmarna som ersatte företrädarens pontoner och var kraftigt inspirerade av rådande mode i USA.

Mercedes-Benz 220 b med internbeteckning W111 introducerades i augusti 1959 som en helt ny modellgeneration med uppgift att efterträda de så kallade Bullmercorna. Fenorna i all ära men Mercedes-Benz nya modellserie var banbrytande på flera andra sätt. Innanför Daimler-Benz väggar hade teknikerna gjort stora framsteg de senaste åren, allra mest när det gällde den passiva säkerheten. De gamla modellernas mjuka konstruktioner blev med ens omoderna, Mercedes-Benz W111 blev den första serieproducerade bilen med vad som kan liknas vid en säkerhetsbur runt kupén. Därtill fanns ordentliga energiupptagande krockzoner fram och bak. Säkerhet kom i fortsättningen att bli ett honnörsord i fortsatta utvecklingen av märkets modeller.

Historien om Fenmercorna

Fenmercornas intstrumentbrädor var ”kraftigt” vadderade av hänsyn till de åkandes säkerhet. Den enkelt utformade ratten var nästan överdimensionerad med gjorde den stora och tunga bilen något lättare att baxa runt. Här syns inredningen i en 220 SE årsmodell 1961.

De nya Mercedes-modellerna var även tidiga med flera säkerhetsdetaljer. 220 b och dess systermodeller 220 Sb och 220 SEb var några av de första i världen med vikbar rattstång, vadderat rattcentrum, nackstöd, säkerhetsglas, vadderad instrumentbräda samt dörrlås av säkerhetstyp med två kilar. Det sistnämnda var viktigt för att karossen skulle behålla sin styrka i en eventuell kollision men även för att hindra passagerarna från att slungas ut ur bilen.

Mercedes-Benz hade försökt att lansera säkerhetsbälten redan 1958 men den i dag så självklara säkerhetsdetaljen sågs på med misstänksamhet. Användning av säkerhetsbälte blev inte lagstadgat i Västtyskland förrän 1976.

Historien om Fenmercorna

Stående ”termometermätare” irriterade en del av 1960-talets förare och Mercedes-Benz gick snart över till mer lättavlästa mätare.

Säkerhetsinnovationerna signerades av Béla Barény. Redan 1939 hade Daimler-Benz anställt den unge och lovande konstruktören som arbetade sig uppåt och efter några år engagerades i forskning om bilsäkerhet. Barény kom på idén med deformationszoner och tog patent 1951. Det var också Barény som tog initiativet att börja genomföra krockprover 1959. Resultaten av Barénys forskning letade sig snabbt in i alla Mercedes-modeller.

Som så många gånger tidigare var det svårt att se skillnad på de olika modellerna. 220 b lanserades samtidigt med 220 Sb och 220 SEb och endast små detaljer skilde dem åt. Sb och SEb fick en extra kromlist på vardera sida om kylargrillen, ett ­kromat luftintag framför vindrutan, kromade hjulsidor, större bakljus med integrerad nummerskyltsbelysning samt en något rundare och stiligare baklucka.

Motorerna i de tre syskonmodellerna var på det stora taget desamma som i föregående modell­serie, med endast mindre modifikationer för högre effekt. 2,2-literssexan hade numera dubbla förgasare och gav 95 hästkrafter i b, 110 i Sb och 120 i SEb. Bromsarna modifierades i två omgångar under modellernas livstid. 220 Sb och 220 SEb fick skivbromsar på framhjulen 1962, för 220 b dröjde detta till augusti 1963. Samtidigt fick alla modeller tvåkretsbromssystem som höjde säkerheten drastiskt.

I likhet med sina föregångare hade W111-modellerna kunnat extrautrustas med den halvautomatiska växellådan ”Hydrak” med hydraulisk koppling. Efter flera år av utvecklingsarbete kunde Mercedes-Benz 1961 lansera sin första egenutvecklade helautomatiska växellåda, till en början endast tillgänglig i 220 SEb. Till skillnad från den Borg-Warner-låda Mercedes-bilarna tidigare kunnat beställas med, använde Mercedes-Benz låda inte en momentomvandlare utan en hydraulisk koppling som minskade effektförlusten.

historien-om-fenmercorna-rad-01

Coupén och cabrioleten anslöt 1961 och fanns i produktion tio år framöver. Toppmodellen 300 SE var ett exklusivt val. Denna pampiga bil hade luftfjädring, bromsservo och automatisk växellåda.

Vid början av 1960-talet hade Mercedes-Benz börjat fundera på att lansera en ny Großer – en bil som senare skulle komma att kallas 600. Men steget upp till denna var stort, det fanns helt klart utrymme för ett mellansteg. Lösningen blev Mercedes-Benz 300 SE som i stort sett var en lyxversion av 220-bilarna men ändå fick en egen beteckning: W112.

300 SE blev i augusti 1961 den obestridliga toppmodellen i modellserien. 300 SE hade om möjligt ännu mer krom än 220 Sb och SEb och kunde lättast kännas igen på den breda kromlist som löpte ända från strålkastarna till bakljusen. Designavdelningen hittade även plats för lite krom runt hjulhusen och under dörrarna.

Inte desto mindre imponerande var det som fanns under kromet. 300 SE framdrevs av en 160 hästkrafter stark 4,0-literssexa som medgav en toppfart på 171 km/h. Mest häpnadsväckande var kanske ändå att 300 SE blev den första Mercedes-bilen med självreglerande luftfjädring baktill såväl som tvåkretsbromssystem i kombination med skivbromsar på alla fyra hjul.

historien-om-fenmercorna-rad-02

Både cabrioleten och coupén var stora och rymliga bilar, på sätt och vis byggda i förkrigstidens anda. Fenmercorna levde i en turbulent tid. 1959 övertog Daimler-Benz det krisdrabbade Auto Union. Inkomsterna ökade men vetskapen om att Auto Union ingick i koncernen påverkade kundernas syn på Mercedes-bilarna negativt. Senare såldes företaget till Volkswagen.

300 SE lanserades även som Coupé och Cabriolet i februari 1962. Modellserien breddades inte bara uppåt. I samma veva som toppmodellen 300 SE introducerades även den något enklare och billigare Mercedes-Benz 190 med internbeteckningen W110. Den hade samma kaross med de tidstypiska fenorna men särskiljdes genom en kortare front med enklare, runda strålkastare. Hjulbasen var dessutom något kortare. Fronten kunde göras kortare eftersom den fyrcylindriga motorn var kortare än den sexcylindriga i 220-modellerna.

I mars 1962 var det dags för Teknikens Värld att göra stor bilanalys av 190-modellen. Till att börja med konstaterade ingenjör Bengt Odelgard, chef för Teknikens Världs testlag, att Mercedes-Benz fortfarande var en tekniskt mycket enkel bil. Det fanns inga extra finesser, inget prål och absolut ingenting som inte tjänade ett direkt syfte för komfort och transport. 190-modellen var inget undantag. De nya, runda strålkastarna prisades eftersom de runda glasen inte ”stal” lika mycket av ljuset som de avlånga på 220-modellerna.

Körmässigt önskades fler hästkrafter i den stora och tunga vagnen men med ”ett vettigt utnyttjande av den lättväxlade lådan behöver ingen hysa bekymmer om att inte kunna hänga med i vilken normal trafikrytm som helst”.

Ewy Argentina 1962

Foto: © Daimler AG

Fenmercan dög fint att tävla med. Här ses Ewy Rosqvist och Ursula Wirth vinna i sin Mercedes 220 SE under Gran Premio de Argentina 1962.

Bakhjulsupphängningen med pendelaxel var densamma som på övriga modeller och led av den så kallade Mercedes-Benz-sjukan som syftade på bakvagnens stora svårigheter att hantera halt väglag. Genom pendelverkan släppte hjulen något i sidled åt varsitt håll vilket kunde ge upphov till mycket svåra och oberäkneliga kast. På torrt väglag kunde man dock njuta av en behaglig och mjuk gång.

Fenmercorna bedagades snabbt. Efter­trädaren W108 presenterades redan i augusti 1965 som till stor del var samma bil med betydligt modernare former och förbättrad bakaxel. Den nya karossen hade en enkel och tidlös design.

Fengenerationen var dock inte helt utdöd. Även om sedanen hade lidit en för tidig död hade den gett upphov till några av de mest uppskattade Mercedes-modellerna, Coupé och Cabriolet. Karosserna på dessa var vidareutvecklingar av sedanens linjer men eftersom fenorna tonades ned stod sig modellerna betydligt bättre med åren och är i dag eftertraktade samlarobjekt.

Texten är hämtad från boken Stora Guiden om Mercedes, utgiven av Teknikens Värld. Fler artiklar ur serien ”Historien om” hittar du här.

Visa kommentarer
NUVARANDE Historien om Fenmercan
NÄSTA Provkörning av Volvo S60 T8 Twin Engine Polestar Engineered