Få biltillverkare har haft en så tydlig röd tråd genom sin historia som Volvo då tillverkaren ända sedan 1920-talet haft sina passagerares säkerhet i fokus och märkets historia är kantad av såväl innovativa konceptbilar som finurliga lösningar.

Volvo VESC, 1972. Volvos säkerhetskoncept VESC var en förlaga till 240.

VESC (1972)
Trots att den aldrig gick att köpa blev en bil med namnet VESC (Volvo Experimental Safety Car) en av de viktigaste milstolparna i Volvos historia. Konceptbilen som introducerades på Genèvesalongen 1972 var en föregångare inom bilsäkerhet och samtidigt kristallkula som visade Volvos designframtid. VESC var en stor och tung bil med extremt utdragna stötfångare fram och bak som skulle skydda mot plåtskador i låga hastigheter, upp till 16 km/h.

Den stora karossen hade kraftiga deformationszoner för att passagerarna skulle kunna överleva en kollision i 80 km/h. Volvo hade dessutom satt den något udda kravspecifikationen att bilen skulle tåla att släppas med taket före från 2,4 meters höjd utan att taket trycktes in mer än 75 millimeter.

VESC var i allra högsta grad fullproppad med nya säkerhets­funktioner. Bland mycket annat fanns: säkerhetsbälten som automatiskt sattes på den åkande när bilen startades, krockkuddar båda fram och i bakrutan för att skydda bak­sätespassagerarna vid påkörning bakifrån, en ratt som sköts framåt 150 millimeter vid en frontalkrock och inte minst de enorma nackskydden på framstolarna som skulle skydda baksätespassagerarna.

vcc-1980

VCC (1980)
Nästa konceptbil från Volvo var inte lika tydligt inriktad på säkerhet. VCC hade ändå många säkerhetsdetaljer som var nydanande men huvudsaken var att visa upp vad man hade på gång i utvecklingsledet för stunden.

Värt att notera var detaljer såsom de elektriska stolarna som kunde ”minnas” upp till fyra olika inställningar samt den futuristiska instrumenteringen som bestod av tv-skärmar. En bildskärm användes för att visa normal information, bland annat hastighetsmätare, varvräknare och bränslemätare medan en annan visade diverse varningsinformation. Tekniken var dock i sin linda och allt annat än praktisk. Skärmarna flimrade och blev svarta om vartannat och när solen låg rätt på blev allt grått.

Officiellt var VCC bara ett visionärt idébygge men var i själva verket en förhandstitt på den kommande 700-serien. I efterhand kunde man konstatera att VCC-karossen i princip var en hoptryckt 740 herrgårdsvagn, men när konceptbilen visades upp talades det om ”cut back-former” och sportiga ambitioner. Det sportiga underströks av frontspoilern som styrdes via hastighetsmätarvajern och sänktes vid 75 km/h för bättre marktryck.

Volvo C30 kan man säga påbörjade sitt liv som Volvo SCC (Safety Concept Car). Den visades redan 2001. Först fem år senare kom produktionsbilen C30, tyvärr utan de ”transparenta” A-stolparna.

SCC (2001)
Om vi hade vetat att C30 skulle se ut ungefär så här hade vi kanske talat mest om designen, men när konceptbilen SCC premiärvisades i början av 2001 fokuserades det på säkerheten. Huvudtemat i SCC (Safety Concept Car) var synfältet. Volvo hänvisade till att över 90 procent av alla körintryck kommer via synen och utformade SCC därefter. När föraren satte sig i sätet kände sensorer av var hans/hennes ögon fanns och ställde därefter in sätet så att föraren fick bästa möjliga sikt. Därefter flyttades golv, pedaler, ratt, växelspak och mittkonsol så att allt hamnade inom räckhåll.

Mest iögonfallande var de ihåliga A-stolparna som byggdes i en fackkonstruktion i metall och plexiglas. Dessutom svängdes B-stolparna in mot stolsryggarna för att minimera döda vinkeln. Ytterbackspeglarna var utrustade med bakåtriktade kameror som visade föraren vad som fanns i döda vinkeln och en infraröd ljusförstärkare gav förbättrad mörkersikt (förutsatt att man höll ögonen på den lilla skärmen på instrumentpanelen).

I SCC experimenterades det även med nya säkerhetsbälten. Kryssbältet – X4 – var ett traditionellt trepunktsbälte med ett extra diagonalt bröstbälte. En annan variant var V4-bältet som var ett nytt fyrpunktsbälte med ett centralt placerat lås.

vcc-2003

VCC (2003)
I likhet med sin tidigare namne var 2003 års VCC-koncept i första hand inte en säkerhetsbil. Volvos tanke var i stället att visa hur en stor och lyxig bil ur Volvos V-sortiment kunde ha en miljövänlig profil. Bilen var lätt (endast 1 300 kilo) och drog bara 0,65 l/mil. Men självklart fanns säkerhetstänkandet även här.

I fronten fanns vertikalt ställda strålkastare där den inre av de båda lamporna utnyttjade ett system som kallades Static Bending Light med tre ljusenheter som riktades i olika vinklar. Den översta kunde riktas rakt fram och fungera som ett vanligt halvljus medan de andra gav en bredare ljuskägla. När bilen svängde åt något håll aktiverades ljusenheterna genom sensorer som satt kopplade till styrningen. Systemet gav ett överlägset ljusmönster i mörker.

Inne i kupén hittade man ett fast rattnav som inte bara medförde ergonomiska fördelar utan även gjorde det möjligt att konstruera krockkudden för optimal prestanda. I A-stolparna användes höghållfast stål som tillät en slankare konstruktion utan att säkerheten offrades.

3cc-204

3CC (2004)
Nu hade Volvo gett sig själva uppgiften att konstruera en liten bil som skulle vara lika säker som en stor. Konstruktörerna brottades med frågan hur kollisionskrafterna kunde bromsas upp och absorberas på så kort sträcka som möjligt vid en frontalkollision.

Konceptbilen 3CC hade en kraftigt begränsad deformationszon framtill men tack vare en unik lösning var den ändå säker som en stor bil. Volvo kallade systemet Safety Ride Down Concept. Det var en unik lösning med stolar som rörde sig framåt för att fånga upp krockkrafterna. Hela bilens inredning (framstolarna och baksätet) kunde förflyttas 0–200 millimeter framåt, vilket gav samma effekt som en lika lång deformationszon. Dessutom förflyttades ratten och instrumentpanelen framåt för att ge plats för förarens rörelse.

Stötdämparna som användes för att bromsa upp stolarnas rörelse byggde på samma teknik som de adaptiva dämparna som introducerades i Volvos R-modeller. Den rörliga inredningen underlättade även insteget till baksätet. Allt som behövdes var ett knapptryck och vips så gled alla stolar fram.

Artikeln är hämtad från boken ”Stora guiden om Volvo”, utgiven 2011 av Teknikens Värld.

Visa kommentarer
NUVARANDE Historien om Volvos säkerhetskoncept
NÄSTA Provkörning av Audi Q3 35 TFSI