84 timmar då Argentina härskade över Ringen

Det fanns en tid då Argentina härskade över Nürburgring. Närmare bestämt av IKA Torino.

Vill du läsa mer av vårt Premium-material?

Det må finnas böcker skrivna och filmer gjorda om den så kallade härskarringen. Vi bilintresserade finner dock allt som oftast mer spänning i det motsatta, nämligen ringhärskare, härskare över Nürburgring. Under 84 timmar 1969 var det Argentina som ägde denna lilla del av västra Tyskland.

Det finns två speciellt noterade datum i historien som involverar Argentina och Nürburgring. Ena tillfället är Tysklands GP 1957, datumet var fjärde augusti, där namnkunnige argentinaren Juan Manuel Fangio gjorde sitt livs lopp. Hela tio gånger satte han varvrekord på det gröna helvetet, som banan kom att kallas i folkmun. Dessutom vann han sitt sista Formel 1-lopp, tillika sin sista mästerskapstitel, i karriären i samband med loppet. Andra datumet som är inskrivet, 29 juni i fjol, drygt ett halvsekel senare, bröts också ett varvrekord. Den här gången av argentiskbördige Horacio Paganis supersportbil Zonda R. Tiden var 6 minuter, 47 sekunder och 50 hundradelar.

Bland Argentinas bilentusiaster är det dock inget av dessa båda datum som väcker störst nationalstolthet. Det finns nämligen ett tredje tillfälle i den argentinska Nürburgring-historien värt att nämna. Tillfället då tre stycken IKA Torino tog sig an Europas giganter. Och vann. Typ vann, i alla fall.

Först ska vi kanske bringa klarhet i vad en IKA Torino är för något. I grund och botten är en Torino en AMC Rambler American med en ny kaross, ritad av Pininfarina. AMC står för American Motors Corporation, ett företag som gick upp i Chrysler under 1980-talet. Bilen tillverkades av företaget Industrias Kaiser Argentina, förkortat IKA, i en förort till staden Córdoba mellan åren 1966 och 1982. Under huven satt en rak sexa på 3,7 liter, hämtad från Jeep. En stor och ganska komfortabel bil, som än i dag kan ses lite här och där i det argentiska samhället, och som av många argentinare ses som landets nationalbil. Lite av en sydamerikansk Volvo 240, ungefär. De sista åren ägdes fabriken av Renault och modellen, som då kallades IKA-Renault, blev den sista bakhjulsdrivna bil Renault tillverkade. 

Tävlingen i fråga utgjordes av ett nästan episkt långt uthållighetslopp, Le Marathon de la Route, även känt som Nürburgrings 84-timmars. Tävlingen kördes på ett kombinerat varv av banans nord- och sydslingor och alla stora europeiska tillverkare var representerade. Startlistan utgjordes av idel Lancior, Porschar, Alfor, BMW, Mercor, Fordar och Renaulter. Japan representerades av Mazda och Datsun. En Fiat 125S startade med ingen mindre än Luca di Cordero Montezemolo bakom ratten, en man som senare skulle bli Enzo Ferraris högra hand, styrelseordförande och teamchef hos Ferrari och, i dag, italiensk toppolitiker. För svenskt vidkommande stod faktiskt även tre stycken Volvo på startlinjen. 

Tre stycken IKA Torino hade skeppats hela vägen från Argentina för att delta. De stora bilarna hade sänkts och trimmats. Dubbla Weber-förgasare hade monterats, liksom växellådor från ZF, 140-liters bensintankar och bredare däck. Toppfarten angavs till 230 km/h. Varje ekipage hade tre förare, och ytterligare tre följde med teamet som reserver. Även nestorn Fangio, som hade vunnit Tysklands GP här ett drygt decennium tidigare, följde med som lärare till banans enorma mängd kurvor. Dessutom ingick Fangios son Oscar i föraruppsättningen för Torino nummer ett.

Dagen D, som startdagen politiskt korrekt kallats i argentinsk motorpress, infann sig natten till onsdagen den 20 augusti 1969. Starten för den tre och ett halvt dygn, och därmed rent bisarrt långa, uthållighetsövningen skedde klockan ett på natten, tysk tid. Redan från början stod det klart att tävlingen skulle stå mellan de tre argentinska ekipagen och tre fabriksanmälda Lancia Fulvia. En IKA Torino tog ledningen, för att sedan tappa den till en Lancia, som i sin tur tappade den till en Torino.

Vid den slutgiltiga sammanräkningen efter loppet, med olika typer av bestraffningar inräknade, flyttades Torinon dock ner till fjärde plats i resultatlistan. Den officiella vinnaren blev Lancia, följd av BMW och Triumph. Men det spelade ingen roll. Torino-teamet hade visat att man kunde rå på Europas största biltillverkare, i ett av historiens mest krävande lopp, på en av världens tuffaste tävlingsbanor. I Argentina struntar man i den slutgiltiga sammanräkningen, och man kan än i dag köpa posters med den nästan-vinnande Torinon på. Bilen i sig står utställd på museum i Juan Manuel Fangios hemstad Balarce. IKA Torino-teamet hade lyckats med det som Fangio lyckats med på femtiotalet och det som Pagani lyckats med i dag, man hade lämnat Argentina för Europa. Och kommit hem som en vinnare.

Redan prenumerant?

Papperstidning eller digital

Digital Prenumeration

ALLT DU VILL VETA OM ALLA BILAR

Gratis första månaden - därefter 99/mån.

Ingen bindningstid.

  • Vi kör och bedömer alla bilar på svenska vägar
  • De bästa och mest detaljerade testerna av nya bilar
  • Alla nummer av e-tidningen fem år bakåt i tiden
  • Vi står på din sida – här får du hjälp inför ditt bilköp
  • Avsluta prenumerationen online när du vill

Genom att klicka på "Fortsätt" godkänner jag prenumerationsvillkoren och bekräftar att jag tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

Skapar ditt konto

Vänligen vänta medan vi skapar ditt konto

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

2 månader Premium för bara 19 kr - när du gör vårt quiz!