Gentlemen, start your engine! Den röda loggan visar att det är en Turbo R. Foto: Glenn Lindberg

Bentley vs SJ

1930 satte Woolf Barnato en av dåtidens mäktigaste fartrekord. Direkt från baren på Carlton Hotel i Cannes satte han sig i sin Bentley och kappkörde med expresståget till Calais vid engelska kanalen – och vann! 2020 gör Teknikens Värld om rekordförsöket i en Bentley Turbo R. Ska Robin Törnros och Mikael Stjerna vinna mot SJ?

Moderna Bentley boys tar en drink i baren på Grand Hotel innan start. Robin Törnros, hjärnan bakom rekordförsöket och försteförare, är övertygad om att det blir segerskål i champagne när vi når målet, Helsingborgs station.

– Det är 56 mil, jag tror vi har tid att både tanka och äta, säger Robin.

Motståndarlaget, SJ, präglas av stor nervositet. Vi kontaktade PR-avdelningen på svenska folkets järnväg för att ge dem en rättvis chans att ställa upp med sitt snabbaste lok och en bra racerlokförare.

Responsen var behärskad.

”Vi tror inte att projektet passar vårt arbete med nollutsläppsmålet”, hade PR-roboten svarat och ordrikt målat upp företagets värderingar. Jag tror namnet ”Greta” kom med på ett hörn.

Cheers! I baren på Grand går vi igenom detaljerna innan vi sätter oss till ro i racerbilen. Foto: Glenn Lindberg

Det spelar egentligen ingen roll. The race is on. Woolf Barnato meddelade för övrigt inte heller SNCF, det franska järnvägsföretaget, att de var inblandade i ett historiskt lopp till Calais.

Vår distans är Stockholm-Helsingborg. Calais är en hamnstad vid engelska kanalen, och Helsingborg känns som ­motsvarigheten i Sverige. Distansen är kortare 2020 men utmaningen svårare. Tågen går snabbare, fartbegränsningarna är fler.

Eftermiddagståget mot Helsingborg avgår 16.30. Det är tidsmässigt så nära vi kan komma original­tävlingen. SJ har tyvärr lite otur i lottningen eftersom just den här avgången innebär ett byte i Lund innan tåget ankommer till Helsingborg klockan 22.50.

– Ska vi? frågar Robin ”Blyfot” Törnros, sätter ned glaset på bardisken och reser sig.

On to go! Utan bromsvätska går det extra fort. Foto: Glenn Lindberg

Vi går över gatan till vår BTCC-racer, Bentley Touring Car Championship. Bentley Turbo R, 1986. Bentleys första turbomatade best och den sista årsmodellen med Solex dubbelhalsade, gränslöst törstiga förgasare. Toppfart 230 km/h.

Snabbare än tåget. Men diskret. Ingen vinge, ingen spoiler och 15 tums-fälgar. ”The modest man drives a Bentley” löd märkets slogan på 50-talet, och det gäller även i dag.

Första sträckan ska jag köra. Jag vrider om startnyckeln på vänster sida om rattstången och släpper växelväljaren i drive-läget.

Vi hinner knappt passera Kungsträdgården innan varningslampan för bromsarna ­börjar lysa.

Oh bugger! Efter 500 meter och med 56 mil kvar av racet.

Det får bli ett depåstopp hos Pikab, Bentley-verkstaden i Stockholm. David är kvar på firman och kan snabbt langa ut en liter LHM-vätska. Hydrauliksystemet får absolut inte fyllas med vanlig bromsvätska, det fördärvar packningarna.

Vi skyndar vidare, stannar till vid nästa mack där vi fyller på både bensin och hydraulvätska. Nu gäller det, vi är fortfarande med i racet. Förresten – även Woolf Barnato låg efter sin tidskalkyl i början av hans lopp.

Pikab har två pint bromsvätska. Men vem behöver bromsvätska, egentligen? Det är ju ett race! Foto: Robin Törnros

Den mäktiga V8:an dunkar på. Motorvägsfart och trestegad låda men ändå bara drygt 2 000 varv. Varvräknaren är för övrigt rödmarkerad vid 4 500 varv.

Bokstaven ”R” kom till på årsmodell 1985 och står för ”Roadholding”. R:et stöpte om den starka turbomodellen till en full size-racer. Resultatet kan vi tacka Mike Dunn för. Bentleys nyanställda utvecklingschef nöjde sig inte med föreslagna 10 procent styvare chassi, han krävde 50 procent. Krängningshämmarna blev dubbelt så styva och karaktären av fiskesnipa i sjögång var som bortblåst.

När Teknikens Världs Dag Hogsten provkörde Turbo R 1986 skrev han att ”den ligger stadigt som ett lokomotiv” i 160 km/h. Amerikanska Motor Trend menade att det var den första Bentley på flera decennier som verkligen förtjänar det ärevördiga namnet.

Robin ”Blyfot” tycker det går långsamt när Mikael ”Tummen Mitt I Handen” fyller på. Foto: Glenn Lindberg

Med Robin bakom ratten kommer vi ifatt tåget. Men klockan har kommit ifatt oss.

– Upon my word, teatime, Robin!

Visserligen är det tävling, men någon måtta på barbariet får det vara. Gosh! Jag har ju inte fått en tekopp på timmar.

Vi kör av vid Linköping och sätter igång bryggningen vid vägkanten. Tepåse ­kommer inte på fråga, det passar inte i en Bentley. I teväskan har jag med några skopor lapsang souchong, ett rökte från Kina. Det får dra i min schweiziska tesil. Tesilarnas Rolls-Royce hade man sagt i tebutiken, vilket passar extra bra just nu. Men Robin är inte tesugen utan tittar obönhörligen på klockan.

– Är det inte klart snart? undrar den okunnige.

Nej. Detta grova rökte behöver dra minst fem minuter för att tallröken ska utvecklas till fullo. Jag tittar på stoppuret, drar upp tesilen efter exakt fem minuter, och sätter mig i kartläsarstolen med ett rykande rökte i handen.

– Nu kan du köra. Tally-ho! säger jag uppmuntrande till Robin.

Rökte är som så många andra stora uppfinningar resultatet av slumpen. Kinesiska teodlare ville påskynda torkningen och tände därför eldar under tebladen. Tebladen tog smak av röken och resten är historia.

Robin himlar med ögonen – han är nämligen kaffedrickare – innan han gasar ut på E4. Turbon kickar in och bilen far iväg.

Fancy a cuppa tea, mate? Tävling i all ära, men nog stannar vi för en kopp te, old chap! Foto: Robin Törnros

Vår tävlingsbil är – enligt Bentley – inte en ”sportscar” utan ”the worlds´ finest sporting car”. Snabbare än en samtida Ferrari. Dessutom komfortabel. Efter fikat känner jag för en liten tupplur, men jag är osäker på om det är passande för en kartläsare under en tävling. Och Robin är så förskräckligt tävlingsinriktad.

God save the Queen! Tekopp besmyckad med drottning Elizabeth II vakar över Bentleyfärden. Foto: Robin Törnros

I god fart passeras Gränna och när vi kommer till Jönköping ligger vi så bra till att Robin bestämmer sig för att ta den vackra Nissastigen, riksväg 26, mot Halmstad.

What a spiffing idea!

Vägen är nio kilometer längre än E4-alternativet, och kräver enligt Google 19 extra minuter. Å andra sidan är det väl känt att leda leder till trötthet. Genom att undvika den genuint enformiga motorvägen håller sig Robin pigg och alert.

Pigg, ja. Men vid åttatiden gör sig hungern påmind. Vi stannar till på restaurang Ströget i Gislaved.

– Det hade Woolf Bernato också gjort, jag tror inte att han körde hungrig genom Frankrike, resonerar en svulten Robin.

Stubbes popquiz är svårt men vi har alla rätt så länge vi är med. ABBA, Stig-Helmer – vi kan allt! Foto: Robin Törnros

Under tiden vi väntar på råbiffarna deltar vi i Stubbe Wahlbergs popquiz, en ­institution i Gislaved. Vi älskar frågesport men hade hellre blivit serverade. Efter en halvtimmes väntan på mat har segern över SJ blivit högst osäker. Jag är på väg att förklara för kocken att vi är mitt uppe i en viktig tävling och inte behöver ha råbiffen helt genomstekt, när brandlarmet plötsligt går igång. All verksamhet på restaurangen stannar upp. Är det SJ som har skickat ut pyromaner till Gislaved? Efter fem minuter konstaterar restaurangen att det är falsklarm.

När vi till slut får in tallrikarna är vi rejält omkörda av tåget. Jag ber om en doggy-bag för maten, det finns inte tid att äta upp vid bordet.

På presskonferensen 1985 höll Bentley effekten på Turbo R hemlig. Men man avslöjade att den var 50 procent högre än den likaledes hemliga effekten för Bentley Mulsanne med sugmotor. Foto: Robin Törnros

Robin vräker upp 2,5 ton brittiskt stål på vägen och är snart ifatt SJ-tåget när nästa dråpslag drabbar oss. Tankmätaren har nått reserven, i Bentleyn generösa 20 liter. Men räcker det till Helsingborg? Risken är stor att Bentley Turbo R på egen hand når nollutsläppsmålet, ståendes vid vägkanten.

Vi hittar en mack, fyller på. Det känns som en evighet, tanken rymmer 108 liter. Efter fem minuter är vi på väg igen.

Med lite huvudräkning kommer jag fram till att snittförbrukningen hittills har varit 1,67 liter per mil.

– Det är nästan snålt, kommenterar Robin.

Med facit i hand inser jag att vi faktiskt inte hade behövt stanna och tanka.

Robin närmar sig Helsingborg i ljus midsommarnatt i världens mysigaste racerbil. Foto: Robin Törnros

Efter det sista stoppet är det bara att stå på hela vägen in till Helsingborg. Målet är centralstationen, en i dag underjordisk konstruktion i stadens hamn. Men tidtagaren i handen ser jag att det ser mörkt ut. När vi till sist med en mäktig bredsladd angör en folktom centralstation i Helsingborg är klockan 22.55. Slagna av SJ med fem ynka minuter.

– Hade du inte envisats med ditt förbannade rökte så hade vi vunnit, säger Robin.

– Darling, felet var din genomstekta råbiff. Hade du inte varit så matsugen hade vi vunnit, svarar jag.

– Det var inte maten, det var brandlarmet som tog tid. Förresten, hade du räknat rätt på förbrukningen hade vi inte behövt fylla på tanken, hugger Robin tillbaka.

Bentley Boys 2020, Mikael Stjerna och Robin Törnros, firar. SJ utan turbo var en lätt match. Foto: Robin Törnros
Kolla! Vår motståndare har drabbats av sex minuters försening. Vi vinner! Foto: Robin Törnros

Så munter är stämningen i Team Bentley när jag tittar upp mot ­perrongskylten. Bless my soul, tåget är fem minuter försenat! Beräknad ankomst är 22.55, och det har fortfarande inte anlänt!

Bentley Turbo R–SJ, 1–0.

SJ har förlorat. Trots rökte, middag, brandlarm och depåstopp – Bentley regerar. Jolly good!

The Bentley Boys, 1930

Woolf Barnato var enormt rik och tävlade i många sporter. Cricket, boxning, båtracing.

På onsdagkväll den 12:e mars 1930 befann sig Woolf Barnato på en middag på en yacht på redden i Cannes-bukten. Samtalet rörde sig om Rover som nyligen, på det tredje försöket, hade slagit det mytomspunna snabbtåget The Blue Train som transporterade brittisk överklass från godsen i England till rivierans soliga stränder.

”Det är väl inget att skryta om” sade Woolf Barnato, trefaldig Le Mans-vinnare och dessutom delägare av Bentley-fabriken.

På stående fot sätter han 200 pund på att han kan köra fortare än ”Calais-Mediterranee Express”, mer känt som ”The Blue Train”. Men eftersom alla vet hur snabbt Woolf kan köra så är det ingen som sätter emot. Vilket bara gör Woolf Barnato än mer påstridig. Trots att ingen sätter emot vadet bestämmer han sig för att kappköra mot tåget ändå. Med på resan är amatörgolfaren Dale Bourn som ska ta ratten om Woolf Barnato blir sömnig.

Nästa dag väntar de i baren på Hotel Carlton tills tåget har avgått från Cannes kl 17.45. Sedan avslutar de sina drinkar, sätter sig i Woolf Barnatos Bentley Speed Six. Jakten på tåget kan börja.

Woolf Barnato på Le Mans 1929 med racingföraren Tim Birkin, även han en av ”Bentley Boys”.

Tre bensinstationer har förmåtts hålla ­nattöppet och vänta in Bentleyn. Det börjar bra men på grund av kraftigt regn är de senare än väntat när de närmar sig Paris. Dessutom fördröjs de av en punktering och håller nästan på att få bensinstopp när de inte hittar sin tankstation utanför Paris.

Men det hindrar inte att de anländer till kajen i Boulogne, strax söder om Calais, redan 10.30 på förmiddagen, 16 timmar och 45 minuter efter starten i Cannes. En osannolik prestation med hänsyn till dåtidens grusvägar och belysning.

Eftersom de var så långt före tåget ­bestämmer sig Woolf Barnato för att ta båten 11.45 till Folkstone, England. En kran lyfter ombord Bentleyn, färden går vidare. Klockan 15.20 parkerar Woolf Barnato utanför the Conservative Club på St James´ Street. Det skulle dröja ytterligare fyra minuter innan tåget stannar på stationen i Calais.

Barnato körde sin egen Bentley Speed Six från 1929 i tågracet. Men det är denna Bentley Gurney Nutting Coupé som förknippas med racet. Foto: Helen Roscoe and David Rutter

Till mystiken kring tävlingen hör osäkerheten om vilken bil Woolf Barnato egentligen körde till ­England. Under många år har man trott att det var den extravaganta Bentley Gurney Nutting coupe. Men 2001 gjordes en noggrann undersökning som kom fram till att Woolf omöjligen kunde ha kört den speciella coupén. Helt enkelt för att den tillverkades först i slutet av maj 1930.

Men vilken bil körde Woolf Barnato? Troligen hans egen Bentley Speed Six Saloon med kaross av H.J. Mulliner. Tävlingen väckte stor uppmärksamhet på båda sidor kanalen. Franska polisen bötfällde Bentley 160 pund för att ha tävlat på allmän väg. Bentley blev också bannlyst på bilutställningen i Paris samma höst.

Efter tävlingen tyckte Woolf fortfarande att tiden inte var något att skryta med. ”Vilken kvinna som helst skulle kunna göra det utan ansträngning” sade Woolf Barnato.

Redan prenumerant?

Papperstidning eller digital

Digital prenumeration

Allt du vill veta om alla bilar

Gratis första månaden - därefter 99 kr/månad

  • Flest och mest omfattande tester av nya bilar
  • Alla nummer av e-tidningen
  • Nyheter, provkörningar och fakta inför ditt bilköp
  • Avsluta prenumerationen online när du vill

Genom att klicka på "Fortsätt" godkänner jag prenumerationsvillkoren och bekräftar att jag tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

Skapar ditt konto

Vänligen vänta medan vi skapar ditt konto

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

2 månader Premium för bara 19 kr - när du gör vårt quiz!