Foto: Teknikens Världs arkiv

"Känner du Gunnar Friberg?"

De som jobbade på Teknikens Värld för 40 eller 50 år sedan fick alltid frågan om de kände Gunnar. Han var en skribent av sällan skådad kaliber – och det visste läsarna att uppskatta! Björn Sundfeldt minns Gunnar Friberg.

När jag började på Teknikens Värld som praktikant den 1 juni 1972 var jag 24 år gammal och Gunnar 39. Inte så stor åldersskillnad egentligen, bara 15 – men den kändes så mycket större.

Gunnar var inte precis någon renlevnadsman och det bidrog säkert till att han såg äldre ut än han var, men framför allt tror jag att det var hans livserfarenhet som fårat hans ansikte – och gjort honom till den gudabenådade skribent och krönikör han var.

Gunnar Friberg föddes 1933 i Stockholm, alltså för 80 år sedan, och dog alldeles för tidigt i Brasilien 1986, bara 53 år gammal. Men då hade han å andra sidan hunnit med mycket mer och haft mycket roligare än de flesta människor kommer i närheten av under ett mycket längre liv.

Gunnar inledde sin karriär i början av 1950-talet när han fick en novell publicerad i tidningen Racing. Utöver folkskolan hade han ingen som helst skrivarutbildning, han hade helt enkelt gåvan att kunna uttrycka sig väl och inte bara i skrift, utan även i ”muntlig framställning” som det hette i skolan på den tiden. I motorkretsar var han under sent 1950-tal och hela 1960-talet lika känd som speaker på allehanda motortävlingar som han var som motorjournalist.

Han skrev om allt som hade någon form av motor och den eller det behövde inte nödvändigtvis gå på hjul och ibland skrev han även om motorlösa företeelser – och fick det ändå att verka intressant.

1960 började han på Teknikens Värld och två år senare bestämde jag mig för att bli motorjournalist. På Teknikens Värld. Det blev jag också, tio år senare, och då var Gunnar fortfarande kvar på tidningen. Han hade börjat skriva sin krönikor redan 1967 och det fortsatte han med ända till sin död. Var 14:e dag i 19 år – och jag tror inte att han missade en enda lämning!

Det var krönikorna, eller om de kanske ska kallas kåserier, som gjorde honom känd och älskad av alla Teknikens Världs läsare och det var sidan ”Gunnar Friberg” som nästan alla läste först när de fått tidningen i brevlådan.

”Jobbar du på Teknikens Värld. Då känner du Gunnar Friberg (eller Friberg eller Frippe)?” var den stående frågan när nya bekantskaper hörde var jag jobbade. Jo, jag kände honom i alla fall tillräckligt för att veta att han inte hette ”Frippe”.

Mina första minnen av Gunnar är att han satt i ett hörnrum med en gammal orgel och en grön Halda (en mekanisk skrivmaskin som fanns förr i tiden/red anm) och att han rökte som tusan (men det gjorde alla andra också) och drack en Starkbock (nedlagd starkölssort från Gävle) redan före lunch (det gjorde inte alla andra) – men framför allt minns jag att han gav mig en bil.

Eller rättare sagt, han gjorde mig till en slags fodervärd för en bil – och inte vilken bil som helst. Jag fick disponera Hero, en väl begagnad VW Pickup -6?, och använda den både privat och i tjänsten och den skötte sig ypperligt i båda avseenden. Hero hade långt före min entré på redaktionen inköpts för någon typ av begbilreportage tillsammans med Guran och Morbror Dave (en Skoda och en Ford Taunus), men dessa två hade redan gett upp andan (läsare som undrar över bilarnas namn uppmanas att bättra på sina Fantomen-kunskaper/red anm).

Hero gick som ett skott och gjorde sig nyttig både här och där och när Gunnar i en av sina krönikor skrev om ”Redaktionens Benjamin som körde Hero som djävulen själv” visste min stolthet inga gränser.

Gunnar och Teknikens Världs dåvarande chefredaktör var inte alltför såta vänner, och när Gunnar 1973 lämnade oss och gick till den då fortfarande välmående bildtidningen Se fick jag ärva hans rum men inte orgeln – och tyvärr inte heller hans dambekanta.

Han hade sådana på rummet några gånger och lär ha varit ännu mer begiven på den modellen, innan jag snubblade in på scenen och stiftade hans bekantskap. Eller lärde jag känna honom?

Nej, jag kände inte Gunnar, inte på riktigt, och det var det inte många andra som gjorde heller. Kanske Bosse Elmhorn, PeO Eriksson, PO Larsson eller Magister Karlsson, Gunnars vänner i ”Våtklubben Sardellen”, tillika återkommande karaktärer i hans krönikor.

Eller var det kanske bara Krut-Lisa som kände sin son? Eller inte hon heller?

Det hände några gånger att jag knäppte en Starkbock eller två tillsammans med Gunnar och då berättade han gärna och målande om sina många resor och erfarenheter. Det var trevligt och kul, men jag upplevde aldrig att Gunnar var riktigt glad, nöjd och tillfreds. Han var...tja, melankolisk kanske är rätt ord att beskriva hans person.

1981 hade tidningen Se konkurrerats ut av televisionen och Gunnar Friberg kom tillbaka till Teknikens Värld.

I sin krafts dagar var Gunnar en kändis, en VIP i bil- och motorsportbranschen. Han kände ”alla”, både inom och utom lagens råmärken – men trots goda kontakter med allehanda bilhandlare var hans egna bilar sällan något att skryta med.

Jo, han ”skröt” ofta om sin Bentley R-type Continental 4,9 ”by Mulliner” och det var en pampig pjäs. Men om nu den nakna och brutala sanningen ska fram – och det ska den förstås – så var Gunnars Bentley Continental inte i något vidare skick: matt och lite sprucken i lacken, och inte särskilt fräsch inuti heller.

Han körde den inte särskilt ofta, det var nog snarare att äga just en ovanlig Bentley (ex greve Bertil Bernadotte) som var det viktiga för honom.

Tidigare hade han haft många mer eller mindre udda bilar, till exempel den öppna brittiska sportbilen H.R.G. – som han utan framgång körde några tävlingar med – och en tysk trehjulig motorcykelbil av märket Messerschmitt (som han med frun ombord lär ha vält med, vilket ska ha utlöst skilsmässan).

Av vardagsbilarna minns jag bara ”polis-Amazonen”, Gunnar framhöll gärna att det var en före detta polisbil med diffbroms och trimmad motor – men även den var i ett tämligen bedagat skick.

Som ägaren själv ungefär.

Gunnar och Krut-Lisa bodde ihop nästan hela livet. Gunnar var visserligen gift en kort period och hade länge en egen lägenhet (inte långt från Krut-Lisas) i Vasastan, men det var ändå Krut-Lisa som var Kvinnan hans liv. Krut-Lisa höll (en viss) ordning på Gunnar, såg till att han inte misskötte sin diabetes alltför mycket och hon blev med tiden allt viktigare för att han skulle fungera ute i verkligheten.

Gunnar åt för lite och drack för mycket. När vi (större delen av redaktionen) åt lunch på restaurang Oden drack Gunnar en starköl, oftast en brun till kaffet och ibland även en snaps innan dess. När han åter på Redax efter väl förrättat lunchvärv grep sig sin Halda an och randade en bra text – det gjorde han nästan alltid – var han förtjänt av en belöningsöl (Starkbock) – och den fick han nästan alltid.

Sedan körde han alltför ofta hem till Tranholmen, dit han och Krut-Lisa flyttat sedan deras sommarhus söder om Stockholm fått ge vika för ett höghusghetto.

Tranholmen är en fluglort på sjökortet strax norr om Stockholm, mellan Djursholm och Lidingö. Numera är det nog en ganska chic ö, då var den långt under radarn.

Där hyrde jag, Jojje och Dagge (också på Teknikens Värld) under två somrar en stuga inte långt från Gunnars kåk och det var två roliga och bokstavligen talat festliga somrar. Med Gunnar, en hel del sköna damer (varav en var norska och hette Fröjdis), samt förstås med Krut-Lisa. Och Biggles.

Den senare var en stor och synnerligen ouppfostrad hund av modell riesenschnauzer som Gunnar fått för sig att han borde ha – men som i praktiken blev ännu en börda för Krut-Lisa.

Hon gick bort 1979 och då rämnade Gunnars tillvaro. Han misskötte sig allt värre, möjligen medvetet eller i alla fall undermedvetet, och hans liv blev allt mer kaotiskt.

I någon slags desperation bestämde han sig för att lämna Sverige och flytta till Brasilien, där hans syster Åsa bodde sedan många år. Gunnar sålde, gav bort eller slängde allt han ägde och bosatte sig i den lilla staden Paraty.

Där tog det dekadenta levernet över och han dog slutligen den 17 juli 1986. Men han lämnade plikttroget sina krönikor in i det sista – och den publicerades i nummer 17 den 6 augusti 1986.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

2 månader Premium för bara 19 kr - när du gör vårt quiz!