100319-odemarker

Ödemarker

Oändliga vyer halvvägs in i Sudan. Sandstorm, dromedarer och fotboll.

Pråmens förväntade ankomsttid i onsdags fick i sann Afrika-anda skjutas framåt några timmar, men lagom till att vi hade gett upp hoppet för dagen fick vi det efterlängtade samtalet från vår fixer. ”Pråmen är här, åk ner till hamnen så fort ni kan”. Anton, Erik och de övriga sex förarna till resterade bilarna på pråmen lydde order och hoppade in i närmaste taxi. 

Nere på den lilla stenpiren i Wadi Halfas hamn får vi visserligen äntligen se bilarna, men pråmen ligger förtöjd utanför två andra fullastade pråmar. Dessutom är passagerarfärjan i full färd med att lastas inför avgång. Möjligheterna att få ut bilarna på vägarna såg onekligen små ut, men när vi lyckas övertala hamnarbetarna om att prioritera våra bilar går det plötsligt snabbt. Pråmen dras till den nya lossningsplatsen helt för hand, i fulla vågor dessutom. Efter en imponerande manövrering och godkänd polisinspektion fick bilarna äntligen tillåtelse att beträda sudanesisk mark. 

Eftersom vi anlände så många bilar samtidigt hade vi alla bestämt oss för att ta hjälp av en fixer. Tack vare honom gick hela tullproceduren mycket smidigt, det enda vi behövde göra var egentligen att vänta, betala och skriva under två arabiska papper. Trots enkelheten föredrar vi ändå att göra saker och ting själva, det är både roligare och mer lärorikt. Dessutom inte lika långtråkigt. 

Trots att mörkret höll på att falla lämnade vi Wadi Halfa så fort bilarna var fria att lämna hamnområdet. Tillsammans med några andra bilar från pråmen bestämde vi oss för att campa i öknen ett par kilometer utanför staden. Dessvärre hade det blåst ordentligt under dagen och en sandstorm utvecklades med full fart.

Vinden vägrade mojna och i torsdags morse bestod luften av nästan mer sand än luft. Tälten packades ihop snabbast möjligt och frukost intogs bekvämt inne i bilarna. För bara några år sedan var man som bilist hänvisad till sandpister här i norra Sudan, men sedan något år tillbaka finns det en nybyggd asfaltsväg från Wadi Halfa mot Khartoum. Vid lunchtid nådde vår kolonn bestående av våra två bilar, en tysk lastbil och en brittisk Toyota Dongola, men på grund av sandstormen var vi inte speciellt sugna på turistande.

Kvällens mål låg österut, i staden Karima. Vid världsarvet Jebel Barka. Vägen dit fortsatte genom det öde ökenlandskapet, men på grund av den än värre sandstormen var sikten klart begränsad. Ibland såg man inte längre än fyrtio-femtio meter. Vi som dessutom är vana vid att vägarna kan dreva igen av snö fick oss en fin kontrast när en enorm sanddyna tornade upp sig framför oss, rakt över vägen.

Väl framme i Karima erkände vi oss besegrade av väderguden och tog in på hotell i stället för att försöka oss på ännu en natt i tälten. Innan dess väntade dock en fotbollsmatch. Inför resan har vi nämligen fått 20 fotbollar från Adidas att skänka bort. Så när vi såg en pågående fotbollsmatch var det bara att ta med en boll under armen och gå bort till planen. 15 minuter senare och 3-2 till Afrika föll mörkret och vi fick se oss besegrade, ännu en gång.

Dagens höjdpunkt blev i stället när vi upptäckte att hotellet hade rinnande vatten, visserligen kallt, men rinnande. Bara duschen och att få tvätta av sig all sand var värd de 30 kronorna som rummet kostade per person. I morse hade sandstormen lagt sig något. Jebel Barka och Nuri-pyramiderna förärades med ett besök innan vi fortsatte österut genom öknen, mot Atbara. Förhoppningsvis når vi Khartoum innan kvällen, men då ska Meroe-pyramiderna besökas först.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

2 månader Premium för bara 19 kr - när du gör vårt quiz!