Vi har i alla fall varit i Libyen, i tre timmar.

De gångna timmarna sedan det senaste inlägget har kantats av alla möjliga små missöden. Tillsammans kan de smått tolkas som att någon högre makt vill sätta käppar i hjulet för vår lilla resa. Efter att i torsdags ha köpt en ny motor till Land Cruisern hoppades vi på att saker och ting skulle börja gå lite lättare. Motorn inhandlades i samhället El Jem några mil utanför Sousse. Ett ganska fantastiskt samhälle egentligen, det tillsammans med grannbyn Menzel Kamel är nästan helt uppbyggt av alla biltillbehörsaffärer. Hyllmeter efter hyllmeter i lokal efter lokal. Den bildel som inte går att hitta här finns helt enkelt inte. Motorerna står uppradade efter varandra i en fantastisk ordning. Därför var det ändå förhållandevis enkelt att hitta en ny motor till Land Cruisern, trots att den är drygt 20 år gammal. Den billigaste motorn valdes bort och i stället riktade vi in oss på en lite dyrare. ”Det ska ju trots allt hålla” tänkte vi.

I samband med detta ringer guiden från Libyen och berättar att på grund av konflikten mellan Schweiz och Libyen måste vi vara vid gränsen senast fredag morgon. Annars kommer våra visum att brinna inne. Libyen har nämligen med omedelbar verkan slutat utfärda visum till EU-medlemmar på grund av politiskt gnäll med Schweiz. Guiden sade sig dock ha ”powerfull connections” vid gränsen och trodde sig kunna ta oss över gränsen eftersom våra visum redan var utfärdare. Nu gällde det alltså att agera snabbt. Snabbt är dock ett ord som inte riktigt finns i en tunisisk affärsmans vokabulär. Det ska demonstreras, visas och berättas innan en affär kan gå i lås. Av naturliga skäl var vi inte riktigt sugna på det vid motorinköpet strax efter lunch på onsdagseftermiddagen. Den lokala Toyota-verkstaden i Sousse var redan förvarnade och de stod med verktygen i högsta hugg när vi till slut kom farande med den nya motorn på Hiluxens flak.

”Vi är klara innan stängning vid 18.00” sa verkstadskillarna innan de högg in. Det stämde dock inte riktigt, så efter att ha lovat betala rikligt med övertidsersättning och förklarat allvaret stannade till slut en mekaniker och verkstadschefen kvar tills motorbytet var helt klart runt 22.00, cirka fyra timmar senare än beräknat. Vi måste ha vänt upp och ner på verkstadens alla principer, i vanliga fall var de tydligen extremt noggranna med att stänga exakt klockan sex. Till slut, efter det obligatoriska småfixet rullade vi ut från Sousse strax efter midnatt mot torsdagen. Nu var vi både sena och hoppfulla. Klockan 08.00 nästkommande morgon skulle vi möta upp guiden vid gränsposteringen. Dessvärre hade den ”nya” motorn stått och samlat damm i en längre evighet och det tog inte lång tid innan den protestera hej vilt. På motorvägen en dryg mil utanför Sousse togs det hårda beslutet att ge upp med Land Cruisern. Den ville helt enkelt inte gå längre. Hiluxen fick ännu en gång agera bärgningsbil och vi bogserade tillbaka Cruisern till vårt, numer, mer eller mindre permanenta hem i Sousse.

Vi bestämde att Erik och Markus ändå skulle försöka ta sig mot gränsen och senare vänta in Anders och Anton. Alternativt att vi skulle återförenas senare i Egypten. Efter en snabb ompackning och fördelning av utrustning satte därför Hiluxen av, 03.00, mot Libyen. 45 mil och 6,5 timmar senare nådde vi äntligen gränsen. Nu började byråkratin. Utstämplingen från Tunisien gick smärtfritt och det tog inte många minuter innan vi körde in genom Libyens grindar. Mångdubbelt mer byråkrati. Vi mötte upp vår guide och det verkade ganska hoppfullt ändå. Efter ett tag tog det dock tvärstopp och vi, liksom guiden, började ana ugglor i mossen. Men ingen av oss kunde något göra, det var bara vackert att sitta ner på stenbänken och vänta ut myndigheternas beslut. Efter drygt tre timmar fick vi vårt nej. Vi var inte välkomna in i Libyen. Det var bara att tacka guiden för ett trots allt väl genomfört försök och vända tillbaka mot Tunisien. Nu var ju grejen att vi redan var utstämplade från Tunisien, men befann oss egentligen inte i Libyen heller. Vi var helt enkelt fast i ingenmansland. Den tunisiska polisen blev minst sagt konfunderade när de fick se oss för andra gången och frågade vad vi höll på med egentligen. Med mindre flytande franska lyckades vi förklara vad som hade hänt och sen tog det inte många minuter innan fem gränspoliser var involverade i att återföra oss till tunisisk mark. Dryga halvtimmen senare kom en vänlig herre springande med våra pass och önskade oss välkomna tillbaka. Nu väntade bara ytterligare 45 mil och 6,5 timmars bilkörning tillbaka till Sousse.

Sammanfattningsvis kan utflykten förklaras med 90 mils körning och en utebliven nattsömn för att få stå i ingenmansland i knappt fyra timmar. Halvbra facit såhär i efterhand. Speciellt med tanke på att landsvägen mellan Sousse och gränsen numer är omdöpt till kemikaze-sträckan av Erik och Markus. Tunisier och libyer verkar tycka att bara för att det kommer mötande trafik betyder det ju inte att man inte kan köra om. Det var inte alltid det fanns så stora marginaler och det var ett flertal tillfällen vi var tvungna att bromsa ordentligt för att inte repa lacken på Hiluxen. Jag tror att folk överskattar motoreffekten i sina bilar lite. Eller så bryr de sig helt enkelt inte.

I vilket fall som helst är vi tillbaka på ruta ett. Vi har däremot, förhoppningsvis, en fungerande Land Cruiser. Den nya motorn hade stått och samlat damm i så många år att den helt och hållet hade kletat igen på insidan. Den nya oljan blev till en extremt tjock sörja och motorn hade därför inte fått tillräckligt med smörjning och därmed gått varm. Nu har verkstaden plockat de bästa delarna från den nya motorn och monterat på vår gamla, som återigen sitter i bilen. Vi kan inte mer än innerligt hoppas att det ska fungera den här gången.

Visumen till Libyen har gått ut och vi är helt enkelt strandsatta här i Tunisien för lite ofrivillig semester. Planen just nu är att luta oss tillbaka och försöka slappna av en sekund eller två. Markus lyckades dock sammanfatta läget ganska bra i förmiddags när vi satt och väntade på frukost i stekande solsken. ”En vinterdag i Tunisien är fortfarande bättre än en sommardag i Sverige”. I övrigt undersöker vi lite alternativa färdvägar, men förhoppningsvis kan Libyen och Schweiz reda ut sin lilla konflikt inom en ganska snar framtid och därmed öppna gränserna igen. Vi har dock slutat hålla tummarna.


Digital prenumeration
Allt du vill veta om alla bilar
– gratis första månaden
Därefter 99 kr/mån – ingen bindningstid

Flest och mest omfattande tester av nya bilar

Alla nummer av e-tidningen

Nyheter, provkörningar och fakta inför ditt bilköp

Avsluta prenumeration online när du vill

Jag godkänner prenumerationsvillkoren och bekräftar att jag tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

Vänligen godkänn prenumerationsvillkoren
Visa kommentarer