PeO K: Flygtur med Trana

Åka Bergslagsrallyt med en av de största – klart jag hade lust

Det är mitten av 80-talet. Vi röker fortfarande inomhus i Teknikens Världs lokaler. Skrivmaskinerna knattrar glatt. Facebook och Twitter tar inte upp en enda sekund av min tid. Då ringer telefonen och jag lyfter bakelitluren. I andra änden av tråden: Tom Trana. Tom Trana! En av svensk rallysports allra största genom tiderna.
– Hej PeO. Jag tänkte köra Bergslagsrallyt om några veckor. Har du lust att åka med?
Det var naturligtvis en invit omöjlig att motstå. Tom Trana föddes i Kristinehamn av motorsportintresserade föräldrar och det stod rätt tidigt klart att motorsporten, på flera plan, skulle bli en betydande del av Tom Tranas liv. Det började med motocross men fokus flyttades snabbt över på bil.

Rally, racing, bilorientering, rallycross. Bara det rörde på sig. Gärna fort men allra helst brett. Tom Trana gillade att sladda. Inte bara för att det var roligt. Han hade sin egen teori om att: gick det brett nog kunde inte konkurrenterna på racingbanorna ta sig förbi. Därför såg Tom Tranas Volvobilar lite annorlunda ut än andras. De var högre bak för att lättare kasta ut bakvagnen i sladd. Tom Trana var utbildad bilmekaniker och jobbade på Volvo PV-service i Kristinehamn. Han hade därför inga problem med att bygga sina första rallybilar själv. Men han hade god hjälp av ”Bildoktorn”, fast då menar jag inte han Bosse utan Einar Nyqvist som var traktens biltekniska orakel.

Den allra första bilen Tom Trana byggde var en P1800 men det blev snart både Amazon och PV. Som så många andra motorsportstjärnor på den här tiden var det inga problem att ställa om från rally till racing, allt som oftast i samma bil. Tom Trana blev snart en kändis, inte bara för sina framgångar. Han körde nämligen en Volvo PV med ”takgök” men hade även en vit fågel målad på den svarta motorhuven. En trana förstås.

Trana debuterade 1958 och vann redan då många tävlingar. 1959 blev han tvåa i racing-SM och tog titeln 1960, före Volvos stora stjärna Gunnar Andersson. Året därefter satt han i fabriksbil och upprepade bedriften 1961 och 1962. 1961 blev han även svensk mästare i isracing, och 1962 svensk rallymästare.
I sanning en mångfacetterad förare!

Första utlandstävlingen blev RAC-rallyt 1962, men denna gång i en Mini Cooper som han blivit ombedd att köra. Återigen visade Tom hur allround han var genom att i en framhjulsdriven bil vinna fyra sträckor totalt och ligga trea innan en drivaxel gick av.
Men Volvo fick behålla sin guldkalv som vann RAC-rallyt i en PV  1963 och blev europamästare i rally (det finaste som gick att vinna på den tiden) 1964. Om det året var Tom Tranas mest framgångsrika blev säsongen efter den mest katastrofala. I tävlingen Gulf London Rally krockade Tom Trana med en privatbilist på en transportsträcka och hans kartläsare Gunnar Thermenius omkom. Ett halvår senare omkom två av Volvos tävlingsmekaniker vid ett rally och Volvo lade ner sin tävlingsavdelning.

Tom Trana bytte läger och började köra för Saab. Det blev bland annat en vinst i Norska Rallyt och ett svenskt SM-tecken året efter. Tom Trana körde för Saab tills han avslutade sin karriär tidigt 70-tal. Trodde han. Och därav det där telefonsamtalet till mig femton år senare. 1987 drog Klassiska Rallycupen igång på allvar och det lockade Tom Trana att dra på sig tävlingsoverallen igen. Han agerade inte bara förare utan även som representant för den nya klassen.

Det var därför han ringde mig, inte för mina uteblivna resultat som co-driver tidigare, utan i min egenskap av journalist. Lite nervig var man trots allt. Tom Trana hade ett rykte om sig att vinna eller försvinna och använda dikeskanterna som broms. Men det var lugnt. Tom, eller Thomas som Erik ”På taket” Carlsson alltid kallade honom utan att han hette det, var en lugnare förare 1987 än 1967.

Han behövde heller inte vinna för att behålla jobbet. Tom var återigen anställd av Volvo, men nu på marknadsavdelningen. Han skötte bland annat om Susanne Kottulinskys tävlingsverksamhet med en Volvo 240 Turbo.

Tom Trana släpper faktiskt på gasen över krön, går inte in i blinda kurvor med fullt ställ. Ändå blir det några tillbud då vi är nära att åka av och Tom parerar med den stora bussratten i bakelit med vilt viftande armbågar.

I mål på sträckorna tar det några sekunder innan armarna är stilla igen! Jag hade hoppats på pokal som minne av det hela, men vi blir ”bara” fyra.
– Äsch, det är ju bara på skoj, sa Tom.
Där tror jag han ljög. En gång vinnare, alltid vinnare.
1991 förlorade Tom för sista gången. Kampen om livet.

 


Krönikan publicerades ursprungligen i Klassiska Bilar 1/2013. Beställ ditt exemplar av den genom att klicka här!

Visa kommentarer
NUVARANDE PeO K: Flygtur med Trana
NÄSTA Volkswagen CrossBlue Coupé Concept avslöjad