Foto: Ford

PeO K: Första gången i helgedomen

Sveriges Grand Prix 1973 – då glömde jag Lotta i depåområdet

Sedan jag började på Teknikens Värld 1984 har det blivit ett otal Formel 1-tävlingar. Monaco, Adelaide, Melbourne, Monza, Nürburgring…

Men det började tidigare än så, redan som femtonåring. Och då handlade det förstås om Sveriges Grand Prix, det första av dem alla någonsin i juni 1973.

Enär jag bodde i Umeå var det en bit att resa och körkort hade jag ju inte. Så det blev till att ställa sig på Tegsbron och visa tummen. Jag hade tur och fick lift direkt med en långtradarchaffis som till och med tog en omväg via Bollnäs för att släppa av mig. Han tyckte inte det kändes bra att släppa av en liten fimp ensam på vägen mitt i natten.

Men varför Bollnäs?

Jo, där bodde Lotta. Mitt livs första kärlek. Och från Bollnäs utgick det chartrad buss till Anderstorp. Lotta hade fixat biljetter. Bra tjej.

En massa timmar senare anländes Scandinavian Raceway, mitt första besök någonsin på en svensk racerbana. Ja, en permanent sådan. Isracingbanor hade man ju upplevt i ett antal år redan men de har ju en tendens att försvinna sådär i mars-april.

Detta var himmel! Fyra kilometer asfalt, nio meter bred för det mesta, lite mer i några kurvor. Och här skulle alltså köras Formel 1. Och jag var där.

Tidigare erfarenheter av Formel 1 på rörlig väg inskränkte sig till några söndagar på Stadshotellet i Umeå, framför teven. SVT, som var vad som bjöds, hade godheten att med sällsynt oregelbundenhet visa Formel 1. Oftast var det Monaco eller Monza.

Så medans mamma och pappa åt söndagslunch parkerades jag framför teven och de fick i alla fall ett par timmars lugn och ro.

Men nu var det på riktigt.

Tidigt i gryningen traskade vi iväg från Smokey camp. Vi var nog först iväg, många sov. Campinglivet kan vara hårt.

Betalade entrén på tio (!) kronor och var inne i helgedomen. Formel 1-motorerna varmkördes redan och det var ljuvliga toner som spreds över den småländska nejden. Att folk i trakten kan klaga på sådant ljud, ”he begrip jag int”.

Tittade storögt på de framrusande bilarna. Vackert! Hur det gick, vem som var snabbast, vem som hade problem, hade jag ingen aning om. Storbildsteve var ett okänt begrepp och högtalaranläggningen dränktes i allt ljud. Så jag hörde aldrig vad min blivande vän, speakern Sveneric Eriksson sa, men det var säkert bra.

Träningen tog slut men jag ville ha mer. Pressackreditering var det ju inte tal om för min del vid den här tiden. Så hur skulle jag ta mig in i depån? En biljett kostade ju femtio kronor!

Snokade runt lite utanför stängslet. Långt bakom skymtade jag några bekanta ansikten som jag sett på bild (inte minst i Teknikens Värld som inför loppet gjort en förhands på tjugo sidor). Det var ju nästan halva tidningen!

Stängslet som omgärdade depån var av den typen att det undertill låg en vikt rulle. Men det var svårt att komma under utan hjälp inifrån. När jag såg en Tyrrellklädd mekaniker stå vid sidan om och ta sig en rökpaus tog jag chansen.

– Do you think you could lift upp the fence so I can get in?

Han tittade på mig. Han tittade på Lotta.

– Alright lad, but only if I get a hug from your girlfriend!

Jag varken tittade på Lotta eller frågade om det var okej utan nickade bara jakande.

Trettio sekunder senare var jag inne i depåområdet, kramen var utdelad och jag började skena runt med kamera och autografblock i högsta hugg. Lotta såg jag inte mer resten av dagen och det tog inte så lång tid efteråt förrän jag inte såg henne mer alls. Kunde verkligen en sådan liten bagatell att jag lämnade henne ensam hela dagen vara anledning till att göra slut? Möjligen hade det inverkan.

Jag fick se alla mina idoler på närmast möjliga håll. Ronnie Peterson förstås, Jackie Stewart, Emerson Fittipaldi, Jacky Ickx. Det var ingen som gömde sig i motorhomes eller depåboxar. Alla satt helt öppet och det var både folkligt och gemytligt.

Jag stötte till och med på Kung Carl Gustav och stolpade in bland livvakterna och tog en bild. Det var inga problem och mamma var oerhört stolt över att jag träffat kungen.

 

Loppet då? Ja det hade kunnat bli pricken över i:et. Ronnie Peterson tog pole position i sin oerhört vackra JPS-Lotus och såg ut att gå mot en säker seger.

 Men däcken tog slut. På det allra sista varvet passerade Denny Hulme och vann med fyra sekunder över svensken. Närmare än så kom aldrig någon svensk att vinna Sveriges Grand Prix. Och kommer aldrig att göra det.

 Sveriges Grand Prix kördes från 1973 till 1978. När Ronnie Peterson dog tog allt slut.

Krönikan publicerades ursprungligen i Klassiska Bilar 3/2012

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

2 månader Premium för bara 19 kr - när du gör vårt quiz!