PeO K: På tur med vildmannen

Allting kunde hända när rallycrossmästaren var i farten

Norrmannen Martin Schanche är den absolut färgstarkaste rally-crossföraren. Någonsin. När Martin intog rallycrossbanorna kunde precis vad som helst hända. Och det gjorde det. Han var en oerhört duktig förare. Och modig. Inte minst eftersom han släppte ut mig bakom ratten på dåtidens allra värsta rallycrossracer, en fyrhjulsdriven Ford Escort!

När han började tävla 1972, vid 27 års ålder, fick han smeknamnet ”Vildmannen från Tana”. Då förstår ni hur det gick till på banorna. 1976 började han med rallycross och blev europamästare sex gånger: 1978, 1979, 1981, 1984, 1991 och 1995. Schanche var helt respektlös mot de stora namnen och med Andy Bentza, storstjärnan i Lancia Stratos, var det många dueller som närapå slutade i slagsmål i depån.

Han blev superstar i hemlandet och till EM-tävlingen på Lyngåsbanan 1980 kom det 25 000 åskådare. Då hade Volvoteamet blivit Martin Schanches största antagonister och på Lyngåsbanan gick allt galet. Martin Schanche tyckte sig ha blivit orättvist behandlad efter en fight med Pi Walfridsson i Volvo och man kan lugnt säga att det ”gick en säkring” för den hetlevrade norrmannen. Han stegade upp i speakertornet, knuffade undan en fotograf och slet mikrofonen från den vettskrämde speakern Sverre Amundsen, som efter detta avsade sig alla uppdrag inom motorsporten.

Martin Schanche förkunnade att om inte finalen kördes om skulle han aldrig mer köra på norsk licens, aldrig mer köra på Lyngåsbanan och att han skämdes över att vara norrman.

De norska åskådarna var rasande och försökte välta Volvos tävlingsbuss, de internationella domarna var chockade och norsk media var inte speciellt nådiga mot Martin Schanche dagen efter.

Efteråt har Martin sagt att det nog var tur att han var bortrest dagen efter, annars hade han nog gått upp på någon tidningsredaktion och gjort sig olycklig.

En annan gång i Finland blev Schanche påkörd och ansåg detta vara felaktigt. Han gick helt enkelt ut och ställde sig mitt i banan och försökte stoppa heatet.

Även efter motorsportkarriären skapade Martin Schanche rubriker. Han började som politiker i Framstegspartiet och vid en skoldebatt i Drammen gav han sin motståndare från Arbetarpartiet Torgeir Micaelssen en örfil. Denne hade under debatten kallat Martin Schanche för en fegis.

Nåväl, Martin Schanche hade en annan sida också. Vi lärde känna varandra ganska bra i början på 80-talet då han var rallycrosskungen och jag följde EM-serien i rallycross idogt. När jag började på Teknikens Värld 1984 fick jag frågan om det skulle kunna gå att göra något på Martin Schanches Escort.

– Självklart, sa jag. Vi provkör den väl!

Jag hade förstås inte pratat med Martin om saken, men ville ju gärna imponera på redaktionsledningen, och lite till min egen förvåning var det inga problem alls.

Norrmannen kom till Karlskoga med bilen som var nybyggd till säsongen 1984 och på 22 starter tagit 16 segrar.

Vi började med att koppla in vår testutrustning på bilen vilket tog sin lilla tid då allt inte riktigt såg ut som den dåvarande testingenjören Rolf Eriksson-Pax var van vid.

Slutligen var det klart och vi överlät till Martin att själv köra accprovet.

Han tog i så att det knakade och när vi kollade siffrorna stod det 0-100 km/h på 2,5 sekunder.

2,5 sekunder! Varken förr eller senare har vi registrerat sådana siffror.

Därefter var det min tur att köra och det var en lite nervig journalist som tog plats i förarsätet. Man hade ju liksom aldrig kört något liknade förr.

Martin Schanche klättrade också in, satte sig på huk, och höll i sig i störtburen!

Det var ändå inte så hisnade som jag trodde förutom att jag höll på att göra i brallan vid första uppväxlingen. Det brakade och small så jag trodde allt gått sönder. Men så skulle det låta och det var bara att ta i ordentligt enligt Martin Schanche.

Sagt och gjort och när jag kom ut skrek Martin i mitt öra ”femman och fullt” och herrejösses vad bilen skenade iväg.

Då ser jag i högra ögonvrån hur en hand viftar frenetiskt. Det är Martins och han försöker förtvivlat ta sig framåt i kupén men hindras förstås av de G-krafter han utsätts för under accelerationen.

Jag släpper upp gaspedalen och Martin liksom flyger framåt och får en hand på vippkontakten som bryter strömmen och motorn stannar.

Problem? Ja, Martin hade glömt att skruva ner laddtrycket till turbon och den varvade långt över de 9 100 r/min som var lämpligt. Men motorn höll och jag fick behålla jobbet, vilket väl hade varit tveksamt om jag kommit hem med en räkning för ett motorras.

 Krönikan publicerades ursprungligen i Klassiska Bilar 9/2012, beställ ditt exemplar av den genom att klicka här!

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

2 månader Premium för bara 19 kr - när du gör vårt quiz!