PeO K: PeO Kjellström, four points!

Så blev racing meningen med allt på Teknikens Världs redaktion

Racingintresset är stort på redaktionen. Inte bara att följa tävlingar från sidan om utan även att delta själv. Jag har ju faktiskt inte varit med från tidernas begynnelse men jag skulle nog vilja säga att allt började med Björn Sundfeldt.

 Intresserad av racing från barnsben, långt innan han hamnade som praktikant på Teknikens Värld vilket gjorde att han aldrig slutförde sin journalisthögskola. Han hade ju ändå nått sina drömmars mål.

 Det var dock nära att det inte blev någon racing för Björn när han sprängde en Kinapuff men i näven i stället för på marken. Det rök några fingrar men när han vaknade till sans igen var det första han yttrade att ”det går nog att köra racing ändå”.

 Vilket han gjorde. 

 1975 debuterade han i Renault 5 Cup vilket var en stor enhetsklass på den tiden. Som förstapris utgick en helt ny standard R5 och den räknade Björn med i budgeten för något annat än seger var inte att tänka på.

 Och så blev det ju. Björn Sundfeldt vann klassen och på kuppen tappade Teknikens Värld hundratals mantimmar eftersom det krävdes en hel del logistik för att få allt annat arbete att stämma med tävlandet. Långt senare blev Björn Sundfeldt först testchef och senare även chefredaktör på Teknikens Värld.

 Tiotalet år senare klev jag in på redaktionen, några år senare Gunnar Dackevall (som senare skulle bli testchef innan flykten till en suspekt tysk skrift), och då blev det racing som gällde igen.

 Det började med Volvo Original Cup. Jag körde den första officiella tävlingen på miniatyrbanan Sturup Raceway. Jag blev fyra i finalen, men å andra sidan har jag för mig att vi inte var mer än åtta startande.

 Jag och GuD (Dackevall alltså…) övertalade Teknikens Världs ledning att bygga en redaktionsracer och det blev samma syndrom som under Sundfeldt-eran. Många var involverade. Bilar skulle transporteras, däck läggas om, reservdelar hämtas.

 Dackevall var utan tvekan den snabbaste av oss och tog faktiskt en seger på Anderstorp i hällregn. Saken var bara att han, av Volvo, ombetts prova ut ett nytt regndäck som visade sig vara fantastiskt bra.

 När Gunnar jublade över segern kom ett helt gäng VOC-förare gående med mörk blick, och fan vet om de inte hade fälgkors och kofot med sig också. Köra på oklassade däck, vad fan var det för divafasoner, journalistjävel!

 Gunnar höll ett fast grepp om bucklan och sa vädjande något som att ”jamen, grabbar, jag skiter i poängen, de kan ni dela på utan mig. Bara jag får behålla pokalen”.

 Har för mig att han fick det.

 Jag blev tvåa i någon B-final på Mantorp Park, blev trängd i chikanen på samma bana och vändes runt och såg typ 30 bilar komma rusande mot mig. Hur det gick till vet jag inte, men jag lyckades vända runt i en trehundrasextiogradare och tappade bara två placeringar.

 Långt senare fick jag höra att någon som satt på läktaren hört en åskådare säga ”såg du den där Teknikens Värld-snubbens räddning. Vilken kille att köra bil!”.

 Nåväl. Senare blev det Clio Cup och det blev långlopp i en Volvo 142. Det mest minnesvärda i Clio Cup var väl när Robert Collin lyckades rulla Clion efter flyg­rakan på Anderstorp. Han bromsade på sig helt enkelt och hade metervis med lerkulor på sig att stanna, men lyckades ändå rulla och förklarade det hela med att han dragit i handbromsen…

 Robert Collin blev inte så känd för den rullningen men väl en några år senare, den med Mercedes A-klass i ett älgtest.

 I långloppsserien möttes vi igen av sura miner när vi kom med en till det yttre grymt fin Volvo ettfyrtiotvå, lackerad i Gulfs Le Mans-färger, dock helt utan spons från dem.

 Det såg dock bättre ut än det var och vi bröt för det mesta på grund av tekniska problem.

 Men tidningens vurm för racing gav det ena efter det andra och plötsligt var jag erbjuden att köra NM-tävling i Grupp N i början av nittiotalet. I en Citroën Ax GTI.

 

Jag hade mardrömmar innan racet om att jag skulle vara fem sekunder långsammare än den snabbaste per varv på långa Mantorp Park. 

 Vilket såklart besannades. 

 Men, vad jag vill komma till är att jag i denna tävling på Mantorp Park blev åtta i klassen och därmed tog poäng i Nordiska Mästerskapen i racing. Ingen annan på redaktionen har gjort detta. Fyra poäng bara, men ändå fyra poäng. 

 För evigt inskriven i racinghistorien.

 Sug på den ni! 

Krönikan publicerades ursprungligen i Klassiska Bilar 2/2012

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Black Friday-erbjudande: 3 månader Premium för 0 kr