PeO K: Smisk på Grand Prix

Dagen då prinsessan Stephanies pojkvän blev en dramaqueen

Monacos Grand Prix är säkerligen världens mest berömda motortävling. Och samtidigt världens mest otidsenliga. Hade det inte varit just Monacos Grand Prix hade tävlingen varit borta ur kalendern för länge sedan. Det är svårt, nästan omöjligt, att köra om. Det är näst intill omöjligt att ta sig dit med bil. Hotell, mat, biljetter är svindyra eftersom monegaskerna enligt lag får lov att höja priserna vid stora evanemang. Ett hotellrum i Frankrike några hundra meter bort kostar tio gånger mindre. Det gäller även en öl eller en baguette.

Första gången jag var där var 1990. Jag och kompisen Rogge var starka unga pojkar då. Vi körde nonstop från Södertälje och vid ankomst var vi rätt bleka. Jag tror det tog ett dygn. Men vi vaknade upp till underbara toner från en Lamborghini V12-motor som tidigt på morgnen varvade ut mellan husväggarna i Monaco. På den tiden var det så många bilar i Formel 1 att det krävdes förkval så det var tidig action.

Jag fick full acces när det gällde passertillstånd och kunde röra mig fritt och till och med luta mig mot räcket när bilarna susade förbi. Det var med skräckblandad förtjusning jag gjorde det. Ett annat år höll det på att gå riktigt illa vid ett sådant tillfälle. Och då handlade det inte ens om Formel 1-bilar utan små Clio Cup-racers.

Jag stod strax efter startfältet och lutade mig ut för att få bättre kameravinkel då hela helvetet bröt ut. Flera bilar krokade samman och sekunden senare var luften fylld av skärmar, stötfångare och andra lösa föremål. Jag kastade mig undan och in i en entré och försökte förtvivlat få upp restaurangdörren för att komma undan de flygande mordvapnen. Men ägarinnan skakade på huvudet och menade att det var stängt. Det där är en historia Janne ”Flash” Nilsson gärna berättar vid tillfälle eftersom han var involverad i startfältet.

Olyckor är förstås inte ovanliga då banan är så smal och oförlåtande. Men den ena kan vara betydligt mer dramatisk än den andra.

1955 åkte Alberto Ascari rakt ut i hamnbassängen med sin Lancia. Funktionärerna lyckades få upp honom och han klarade sig med en stukad näsa efter att ha slagit i ratten. Men liemannen var ute efter honom. Två dagar senare testade Alberto Ascari en kompis sportvagn på Monza, kraschade och omkom.

1967 åkte Lorenzo Bandini av i sin Ferrari och hamnade ovanpå halmbalarna som fungerade som skyddsbarriärer. Bilen började brinna men Bandini hade nog kunnat ta sig ut levande om det inte varit så att en helikopter med en filmfotograf gått ner för att komma närmare och få bättre bilder.

Rotorbladen piskade fram syre till elden som spred sig till halmbalarna och katastrofen var ett faktum. Betydligt mildare men i stort sett oförklarlig var Ayrton Sennas krasch 1988 i en McLaren. Ayrton Senna ledde och allt såg ut som att gå på räls. Men Alain Prost närmade sig snabbt. Kameran följde Ayrton Senna överallt men inte just – då.

Plötsligt är bilden bara där. Ayrton Senna har gått rakt in i avbärarräcket och stukat om sin framvagn rejält. Loppet är förstås över, segern förvandlad till grus, och en sammanbiten brasse går med hastiga steg bort från olycksplatsen.

Eftersom Ayrton Senna bodde i Monaco gick han aldrig via depåboxen utan direkt hem! McLaren hörde inte av honom förrän dagen efter. Först flera år senare avslöjade McLarens samordnare Jo Ramirez att kraschen berodde på att Ayrton Senna helt enkelt tappat greppet om ratten under sin flykt undan Alain Prost.

Mindre dramatiskt, snarare komiskt, var det när Björn Wirdheim 2003 var på väg mot en solklar seger i Formel 3000-loppet som var supportklass till Formel 1 på samma sätt som GP2 är det i dag. Det var bara femtio meter kvar till mållinjen då Björn Wirdheim kraftigt missbedömde situationen och stannade till vid sitt team, Arden International, och jublade med dem. I någon sekund stirrade teamet chockartat på Björn Wirdheim innan de frenetiskt vinkade åt honom att fortsätta till mållinjen.

 

Wirdheim trodde att han passerat den, vilket han alltså inte hade, och innan han gjorde det hade dansken Nicolas Kiesa kört förbi och vann loppet.

 Monacos Grand Prix är med andra ord oftast dramatiskt, även utanför banan. All världens fräcka sportbilar står parkerade. Man kan plötsligt stöta på prinsessan Stephanie på gatan. Vilket jag gjorde, höjde kameran och fick en kraftig smäll av hennes pojkvän. Ibland är det ett hårt liv att jobba inom motorpressen!

Krönikan publicerades ursprungligen i Klassiska Bilar 4/2012, beställ ditt exemplar av den genom att klicka här!

Aktuellt just nu

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

4 nr av Teknikens Värld + Premium för endast 129 kr. Köp nu!