Provkörning av BMW Z3 3,0 Coupé

En flopp att sakna

Vissa bilar tar det längre tid att lära sig upptäcka än andra. Och då kan det vara för sent

Provkörd under vinjetten ”Sista tanken” där vi summerar en nyligen nedlagd bilmodell.
—–
Två personer, tre väskor, fyra hjul, fem växlar, sex cylindrar och ett sjurackarns mulligt motorljud. Där har vi BMW Z3 3,0i Coupé – en bil som inte finns längre. För fredagen den 28 juni rullade den sista Z3:an av bandet i amerikanska Spartanburg och i höst kommer efterträdaren Z4.
297 087 stycken Z3 blev det under knappt sju år – inte illa med tanke på att det var ett helt nytt segment för BMW.
Tekniken kom från hyllan, hjulupphängningarna hämtades från dåvarande Compact-modellen, motorerna från 3-serien. Först endast fyrcylindriga, med tiden erbjöds en rak sexa på 2,8 liter och i sanslösa M Roadster satt 321-hästarsmotorn från M3.
Själv har jag aldrig riktigt tagit Z3 till mitt hjärta. Kanske grundades motviljan redan när plastgubben Pierce Brosnan som James Bond körde en Z3 i filmen Golden Eye. Det måste vara världens mest upphaussade 45 meter bilkörning.
Mer avgörande var att jag tyckte den var ful från första anblick. Lång nos och kort akter brukar vara rätt på en roadster men på Z3 hänger ingenting ihop. Den breda fronten med sitt aggressiva ”ansikte” går inte alls ihop med den snälla baken och de lågt skurna dörrarna. Sedd från sidan är bananformen tydlig. Vissa kallar stilen retro, själv tycker jag det är mer vulgo.
Hösten 1998 nästan smögs coupémodellen in som ett komplement till roadstern. Det platta taket och kombibakluckan fick Z3 att se ut som om den krockat med en husvagn tyckte jag då. Ett kort möte med en 2,8-literscoupé för några år sedan gav ingen mersmak. Jag kände mig instängd i kupén, saknade tygtaket och förstod inte alls varför BMW lanserat den.
Knappt fyra år senare, när det är dags att summera epoken Z3, finner jag att jag hade fel om Coupén. Jag står vid en av de sist producerade bilarna och kan inte se mig mätt på alla konkurrerande bulor, linjer och välvningar. Tänk att de vågade!
”Sista resan” går till Danmark. Vi är två med en veckas packning i mjuka väskor och de ryms precis i det grunda bagageutrymmet. För även om Z3 Coupé ser ut som en kombi baktill, kan du glömma turen till byggmarknaden. Något baksäte finns över huvud taget inte.
Trelitersmotorn som infördes förra året mullrar gott på tomgång och den enorma kraft som finns redan från botten gör den lätta Z3 svår att komma iväg helt snyggt med. Det hoppar och studsar tills du kommer underfund med att det bästa är strunta i att möta med gasen när kopplingen släpps upp.
På motorvägen grusas snabbt förhoppningarna att Z3 Coupé skulle vara en bekväm GT-vagn att korsa kontinenter med. Ljudnivån är hög och riktningsstabiliteten inget vidare.
Kartboken ger tips om alternativa vägar med mer kurvor och mindre trafik. Och det är här jag kommer att börja gilla Z3 Coupé på allvar. Med ett riktigt tak flexar karossen inte som i roadstern och jag imponeras över hur hjulen bibehåller kontakten med vägbanan även när den är riktigt dålig. Fjädringen är sportigt satt men tillåter ändå en del krängning och jag njuter av hur bilen sätter sig på bakhasorna när jag trycker på lite extra ut ur böjarna. Körställningen är upprätt och med ratt och växelspak högt placerade. Sammantaget bildar alla egenskaper en klassisk sportvagnsupplevelse som är extremt svår att finna i någon annan ny bil. Istället går tankarna till Jaguar E-type.
Z3 Coupé blev en flopp – bara 2,6 procent eller cirka 18000 av alla Z3 fick plåttak, varav 83 sålts i Sverige. Inte så konstigt – en Coupé 3,0i kostar 359000 kronor, 7000 kronor mindre än en Roadster men nästan lika mycket som en 330ci. Ändå undrar jag om vi inte missade något. Roadstern kommer jag inte att sakna, däremot ska jag vända mig om efter varje Z3 Coupé jag ser framöver. För en sådan bakdel lär vi inte få se igen.

Visa kommentarer