Basfakta

Motor
4-cyl tvärställd radmotor, 1 överliggande kamaxel, 4 ventiler/cylinder. Kompression 10,6. Borrning/slag 85,8/77 mm, 1 598 cm3. Max effekt 115 hk (85kW) vid 6 000 r/min, max vridmoment 149 Nm vid 4 500 r/min.

Kraftöverföring
Framhjulsdrift. 5-växlad manuell låda. Hastighet vid 1 000 r/min på högsta växeln: 37, 5 km/h.

Fjädring/hjulställ
Skruvfjädring och krängningshämmare fram och bak. Fram fjäderben och triangellänkar monterade i hjälpram, bak multilänkaxel.

Styrning
Kuggstång, elektrisk servo. Vändcirkel 10,7 m. 2,5 rattvarv mellan fulla hjulutslag.

Bromsar
Skivor fram (ventilerade) och bak. Låsningsfritt system, elektronisk bromskraftsfördelare.

Hjul/däck
Fälg 6 tum, 175/65 R 15

Mått & vikt (cm/kg)
Axelavstånd 247, längd 363, bredd 169, höjd 141, spårvidd fram/bak 146/147. Tjänstevikt 1 125, maxlast ca 355, max släpvikt 650 kg. Tank 50 liter.

Fartresurser*
Toppfart 200 km/h. Acceleration 0-100 km/h 9,2 s.

Bränsleförbrukning*
Blandad körning 0,67 l/mil (EU-norm).

*Tillverkarens uppgift

Detaljplanerad återkomst

Nya Mini Cooper må se ut som en förvuxen Hundkoja men är egentligen en framhjulsdriven BMW. En riktigt smaklig sådan.

Historien om den första moderna småbilen har berättats till leda. Ändå är det helt klart att Hundkojan när den kom 1959 innebar ett helt nytt sätt att konstruera småbilar där de åkande kom i första hand, tekniken i andra.

Nu, 42 år senare, kommer en helt ny Mini. En nytolkning av originalidén säger BMW som på omvägar kommit över varumärket. Och visst har de två bilarna en del gemensamt förutom det mest uppenbara som utseende och namn. Nya Mini är visserligen 20 procent längre än originalet men det är fortfarande en liten bil. Med en totallängd på 363 cm placerar den sig i storlek mellan bilar som VW Lupo och Polo. Gemensamt med originalet är de extremt korta karossöverhängen och det långa axelavståndet, numera 247 cm.

Fast mycket längre än så är det ingen större mening att dra några paralleller mellan bilarna. Urkojan var från början en asketisk nyttopryl för folket, nya Mini är med ett grundpris på 143 500 kronor (i Cooperutförande) en prestigebil i fickformat och riktas mot en helt annan, bättre bemedlad målgrupp.
Nya Mini har funnits i den bilintresserades medvetande ända sedan hösten 1997 då en konceptstudie visades på Frankfurtsalongen. I höstas presenterades den produktionsklara bilen i Paris och nu, ett halvår senare i italienska Perugia, är det äntligen dags att provköra.

Det är inte utan en viss skepsis som jag närmar mig min bil för ett par dagar, en silverfärgad Mini Cooper med svart tak. Är detta ännu en tramsig retrobil av typen Volkswagen Beetle med tonvikten på yta snarare än innehåll?

Nya Mini ser större ut än vad den är i verkligheten. Kanske beror det på att man är van vid att en Hundkoja ska vara mycket mindre, kanske är det de stora, lite ledsna strålkastrna med sina breda kromsargar som gör det, kanske de stora hjulen (15 tum som standard, 16- och 17-tum som tillval).

Intrycket av stor bil kvarstår även när jag sätter mig bakom ratten. Kupén känns rymlig, den inre bredden och avståndet fram till den låga vindrutan är knappast småbilslika. Förarstolen är rymlig och skjutmånen väl tilltagen. Till en början är det svårt att få ihop ekvationen. Tills man kastar en blick bakåt – med förarstolen inställd som jag vill ha den finns det inget som helst benutrymme i baksätet. Dessutom är det smalt därbak, bakvagnsupphängningen kräver plats.

Kupén är fylld av designelement som formligen skriker: Kolla här!
Instrumentpanelen domineras av den centralt placerade hastighetsmätaren (marknadens största?). Nedanför sitter ljudanläggning, ventilationsreglage och så en rad stiliserade vippströmbrytare, allt inramat av två aluminiumliknande rör.

På rattstången sticker en omsorgsfullt formgiven varvräknare upp i blickfältet. Till och med spakarna till blinkers och torkare vill berätta något, troligen en science fiction-historia. Det känns som om designteamet tillåtits hålla på lite för länge… Kvalitetskänslan i detaljerna är det i alla fall inget större fel på. Inte BMW-standard kanske men inte så himla långt ifrån.

Jag vrider igång 1,6-litersmotorn som i Coopern ger 115 hk. (Grundmodellen Mini One med 90 hk kommer inte till Sverige.)

Maskinen kallas Pentagon och är konstruerad i samarbete med Chrysler (!) som även står för tillverkningen i Brasilien(!!). Motorn har en enkel överliggande kamaxel och fyra ventiler per cylinder. Gjutjärnsblock och aluminiumtopp, inget speciellt. Istället framhåller BMW låga servicekostnader. Första service ska ske mellen 1 600 och 2 000 mil, nästa först 2 500 till 3 000 mil senare. Tändstiften klarar 9 000 mil utan byte. Motorn uppfyller de hårda EU4-avgaskraven och Mini lär hamna i miljöklass 1, vilket innebär skatterabatt.

Motorljudet är dämpat surrigt och jag glider iväg på ett synnerligen civiliserat sätt. Men det låter knappast sportigt.

I första korsningen är trafiken tät och hetsig, här gäller det att hugga på minsta lucka i bilflödet. Chansen kommer och jag kastar mig ut. Men motorn ställer inte upp, det känns nästan som om bensinen är slut. Responsen är nästan obefintlig på låga varv och trots att jag med en helljusblinkande Panda i baken håller gaspedalen tryckt mot golvet känns det som åratal innan jag kommit upp i landsvägshastighet.
Motorn kräver höga varvtal för att prestera. Maximalt vridmoment är mediokra 149 Nm och toppen nås först vid 4 500 r/min. Inte ens i närheten av rödmarkeringen blir det särskilt roligt

Ännu tydligare blir det när vi senare kör på vettlöst kurviga bergsvägar, ofta känner jag mig tvungen att gå ner på ettan för att dra bilen ut ur böjarna.

Vad som däremot imponerar och i mycket kompenserar motorns charmlöshet är chassit. Väguppträdandet är inte så där lättsamt roligt som det kan vara i en bra småbil. Mini ger mer än så. Den exakta och lagom fasta (trots osnyggt vinande elektrisk servo) styrresponsen, de distinkta och ändå inte okänsligt hårda fjädringsrörelserna ger en körkänsla på ett annat plan. Uppträdandet är neutralt, att få något hjul att tappa kontakten med vägbanan kräver ett stort mått idiotkörning och när det väl släpper är det nästan alltid framhjulen som börjar kasa.

Drivaxlarna är lika långa för att förhindra att bilen slingrar sig vid acceleration. Hjulupphängningarna är avancerade för storleksklassen. Fram sitter vanliga fjäderben av McPhersontyp monterade i en hjälpram, bak sitter en multilänkaxel av samma typ som i BMW 3-serien. Dessutom är Minis kaross extremt vridstyv, två till tre gånger starkare än konkurrenternas, enligt BMW.

Ett aktivt antisladdssystem (DSC) finns som tillval men de hjälpsystem som finns som standard känns tillräckliga, åtministone på torrt underlag. De består av EBD (elektronisk bromskraftsfördelning) och CBC (Cornering Brake Control) som ser till att de hjul med bäst grepp får mest bromskraft.

Även på motorväg imponerar chassit. Mini rör sig målmedvetet och riktningstabilt om än på gränsen till stötigt. Hjulupphängningarna är väl isolerade och något påträngande vägljud gör sig inte påmint. En del vindbrus hörs däremot, karossen är långt ifrån något aerodynamiskt mästerverk med ett CD-värde runt 0,35.

Mini tillverkas i England och BMW:s säljmål är 100 000 bilar per år, till Sverige kommer 200 exemplar i höst och 600 nästa år. Den kommer att säljas av ett 15-tal BMW-handlare och omfattas av samma garantier som övriga BMW-modeller. Det innebär tre års vagnskadegaranti, två års nybilsgaranti och lite futtiga sex års rostskyddsgaranti.

Priset 143 500 kronor är högt för en 3,6 meter lång småbil men Mini känns ändå prisvärd med tanke på all den dyrbara teknik som döljer sig under skalet. Tipset är att de första bilarna kommer att gå åt tämligen fort och att priserna kort efter introduktionen skjuter i höjden.

Nya Mini blev en glad överraskning. Som fantast av den ursprungliga Kojan (jag har haft ett tjugotal vid det här laget) var jag skeptisk till att en tysk tillverkare skulle komma med en ”efterträdare”.

Det har de givetvis inte heller lyckats med. Nya Mini är inte på långa vägar så revolutionerande som originalet men BMW har lyckats bygga en liten bil med genuin storbilskänsla i form av väguppträdande, komfort och kvalitetskänsla. Utan att för den delen missa de klassiska fördelarna med en liten bil; körglädjen och smidigheten.

De har lyckats så bra att utanpåverket är det som känns minst angeläget.

Nya Mini är en bil som skulle klara att stå på egna hjul, utan påklistrad nostalgi. Och det är ett gott betyg.


Digital prenumeration
Allt du vill veta om alla bilar
– gratis första månaden
Därefter 99 kr/mån – ingen bindningstid

Flest och mest omfattande tester av nya bilar

Alla nummer av e-tidningen

Nyheter, provkörningar och fakta inför ditt bilköp

Avsluta prenumeration online när du vill

Jag godkänner prenumerationsvillkoren och bekräftar att jag tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

Vänligen godkänn prenumerationsvillkoren
Visa kommentarer