Basfakta

Motor
12-cyl längsmonterad V-motor med 2 överliggande kamaxlar per cylinderrad, 4 ventiler per cylinder. Kompression 11,1. Borrning/slag 92/84,6 mm, volym 6749 cm3. Max effekt 460 hk (338 kW) vid 5350 r/min. Max vridmoment 720 Nm vid 3500 r/min.

Kraftöverföring
Motorn fram. Bakhjulsdrift. 6-växlad automatlåda. Antisladdsystem.

Fjädring/hjulställ
Luftfjädring, automatisk nivåreglering, elektronisk stötdämpning samt krängningshämmare. Fram övre triangellänkar och undre tvärlänkar, bak multilänkaxel med tvär- och längslänkar.

Styrning
Kuggstång, servo. Vändcirkel 13,8 meter.

Bromsar
Ventilerade skivor fram och bak. Låsningsfritt system.

Hjul
Fälg 21 tum, däck 265/790 R540, punkteringssäkra.

Mått & vikt (cm/kg) Axelavstånd 357, längd 583, bredd 199, höjd 163. Spårvidd fram/bak 168/167. Tjänstevikt 2570, maxlast 480. Bränsletank 100 liter.

Fartresurser*
Acceleration 0-100 km/h ca 5,9 s, toppfart 240 km/h (elektroniskt begränsad).

Bränsleförbrukning
Blandad körning 1,59 liter/mil (EU-norm enligt tillverkaren).
* Tillverkarens uppgifter

Rock’n Rolls

Rolls-Royce Phantom har anlänt till Sverige. Pris 3,7 miljoner kronor. Det är för billigt!

Innan vi kör i väg ger Martijn Oremus från Rolls-Royce instruktioner om hur den avancerade bilen ska hanteras. Särskilt viktigt är greppet vid inklivet i baksätet.
– Bakhängda dörrar gör det möjligt att gå in i en bil på ett mycket elegant vis… se här, jag lägger vänster hand på framstolens ryggstöd. Så där… sedan kliver jag in med vänster ben och snurrar runt…
Martijn demonstrerar hur lätt det är att snurra runt med kroppen och placera densamma i det pampiga baksätet.
– Problemet är att stänga dörrarna, det är ju svårt att nå dem från baksätet. Därför finns elmotorer som drar igen dörrarna, man behöver bara trycka på en knapp.
Martijn trycker pedagogiskt på en knapp på insidan av den breda takstolpen och dörrarna sveper ljudlöst igen.
Sedan händer ingenting.
Har Martijn inlett en sittstrejk i baksätet månne? Till slut förstår vi att han har låst in sig själv. Vilket bevisar att det finns barnsäkring även på en Rolls-Royce.
En kollega med rätta nycklarna tillkallas och vår instruktör kan efter en stund släppas ut i solen framför Ulvsunda Slott i Stockholm.
Showen kan fortsätta.
Det är Rolls-Royce, och ägaren och importören BMW, som har kallat till presskonferens för att berätta att Rolls-Royce nu ämnar inta den skandinaviska marknaden. Presentationen var befriande rensad från mångordigt säljsnack.
Marknadsmålet preciserades med orden ”Några ska vi nog kunna sälja”. Sådant känns väldigt brittiskt. Hade bolaget haft amerikanska ägare hade de sagt ”Tvåhundra. Till att börja med.”
Två bilar har transporterats till Stockholm och snart är det dags för den första provturen.
Något jag ärligt talat har längtat efter i ett år, fyra månader och tio dagar. Första gången jag såg Phantom var på premiärvisningen i Detroit i januari 2003. Rolls-Royce hade hyrt en lokal där bilen visades upp för journalister från hela världen, dagen innan Detroits bilsalong öppnades.
Jag minns designen som oerhört storslagen, nästan så att det rann över. Jag beskrev utseendet med orden ”Kylaren har återigen vuxit till sig och påminner snarast om gallergrindarna utanför den gamla fabriken.”
Men det är en sak att se en bil inomhus, utomhus får den andra proportioner.
Framför slottsporten här i Ulvsunda, på den krattade grus-planen, smälter linjerna in perfekt.
Så är det äntligen dags att sätta sig bakom ratten. Själva insteget är högt, golvet ligger nämligen ovanför kardanaxeln för att det ska bli plant. Måste erkänna att det känns som att stiga upp i en Chevrolet TrailBlazer, förlåt den hädiska jämförelsen, men så högt är det.
Jag glider in och omsluts av en gigantisk fåtölj, en förartron. Sticker in nyckeln i tändningslåset som inte sitter där det brukar, utan som på ett bakvänt, mycket ömässigt (eller Porsche-mässigt) manér är placerat närmast dörren.
Det blir det pluspoäng för. Egenart är viktig. Under tre års tid jobbade tyska ingenjörer och engelska designers med ett enda ledord för ögonen. Bilen de utvecklade skulle kännas som en äkta Rolls-Royce. Och 100 procent brittisk.
Jag trycker på startknappen. Motorn går i gång nästan ljudlöst, tolv spinnande cylindrar på tillsammans 6,75 liters volym.
Vi rullar i väg, ut på Ulvsundavägen, förbi Solvalla och ut mot E18.
Folk tittar som om Jesus satt i bilen. Och jag vill påpeka att jag inte ens är lik honom.
Kanske är det för att de aldrig har sett en lyxbil med lastbilshjul. Däcken sitter på 21 tums fälgar och diametern är hela 79 centimeter. Hur högt det är inser man först när man står intill och märker att däcket når upp till ens egna bilringar.
”Vi har följt en gammal Rolls-tradition, hjulen ska vara hälften så höga som biltaket,” förkunnade informationschefen Graham Briggs innan vi åkte.
Äkta Rolls-vara, med andra ord. För övrigt är Rolls-Royce första bilmärke som erbjuder Michelins punkteringssäkra PAX-däck som standard.
En annan tradition är den långa motorhuven. På Phantom mäter jag upp 1,5 meter. Det är långt. Vid klart väder kan the Spirit of Ecstasy skönjas från förarsätet.
Förr vägrade Rolls-Royce att uppge motoreffekten. ”Tillräckligt” skrev man i stället. Det gäller fortfarande. 460 hästkrafter är tillräckligt. Maskinen är större än den närbesläktade sexliters-tolvan från BMW.
Fullgasaccelerationen suger tag i kolossen som om ett exploderande Tjernobyl satt under huven. Men det märks mest i nackmusklerna. Inget motorvrål, inget tuggande i asfalten. Absolut ingen varvräknare heller.
I stället har man en mycket märklig mätare. ”Power reserve”, kraftreserven, står det på en stor mätare till vänster om hastighetsmätaren. Skalan går från noll till 100 procent, gasar jag lite rör sig mätarnålen moturs. Vad ska man med den till?
Ingen vet. Det blir pluspoäng igen.
Målsättningen i övrigt har varit att förenkla för föraren. Därför finns det bara tre lägen för den rattmanövrerade automaten; back, neutral och drive. Parkeringsläget läggs i med en tryckning på ytteränden av rattspaken.
Farten märks mycket lite. Det spelar ingen roll om jag kör i 110 km/h eller det dubbla, det enda ljud som ökar är vindbruset som är mer påtagligt än i konkurrenterna. Bilen är uppenbart inte ritad i en vindtunnel, lika lite som tidigare Rolls.
Phantom är inte rolig att köra – fascinerande är ett bättre ord. Men kanske är trots allt baksätet det som är mest i ögonfallande. Som standard finns ”stadium seating”. Eftersom ryggstödet är svängt kan de åkande sitta något vända mot varandra. En audiens-position att mysa i, med en kopp Earl Grey i handen. Konstruktörerna har i sitt grundliga forskningsarbete också funnit att engelska bilar har mer upprättstående ryggstöd än tyska bilar. Sålunda har Phantom en ryggstödsvinkel som påminner om bänkarna i Westminister Abbey och faktiskt direkt skulle underkännas i den måttstock som gäller för BMW 7-serie.
Pluspoäng för brittiskhet, självklart.
Efter några timmar är det dags att tanka. Vi rullar in på en Shell-station. Det blir genast folksamling och folk från 3G-världen tar fram sina kameratelefoner och fotograferar bilen.
– En sådan här måste jag bara äga en gång i livet, suckar en fullvuxen herre som inte vill sluta drömma.
I fönstret står mackägaren och tittar lystet på pumpmätaren. Eller är han orolig för att vi ska tömma hans tank? Det är möjligt att tanka för långt över 1000 kronor. Det känns ståndsmässigt. Om man köper en bil för 3,7 miljoner är det nog att betrakta som ett mindre ingrepp i privatekonomin.
Vi far in mot Stockholms city. Värmen ökar och jag brottas med klimatanläggningen. Eftersom hela idén med instrumenteringen är enkelhet finns bara ett fåtal reglage och inga förklarande symboler. Förmodligen anses symboler som obrittiskt.
Alltnog; någonstans ska det finnas en klimatanläggning som är kapabel att dela upp kupén i sex klimatzoner. Eftersom jag umgåtts intimt med tidningens tidigare vinterskott – Jaguar ”MacSkott” XJ6 från 1982 – trodde jag att jag skulle kunna bemästra en engelsk klimator. Men jag måste erkänna att jag i Rolls-Royce Phantom har mött min överman.
Hur vi än snurrar rattarna kommer det ömsom polarluft, ömsom ångor som från en isländsk vulkan. Men jag klagar inte, jag konstaterar bara att bilen är utvecklad i ett land som fortfarande saknar tvättställsblandare och monterar varmvattenrör på utsidan av kåkarna. Det blir pluspoäng igen. BMW har sannerligen hittat den brittiska själen i varje vrå.
Ett par svängar runt Sergelrondellen borde sätta nerverna i dallring, men jag är nu så van vid storleken att den inte bekommer mig längre. 5,83 meter är inte så farligt så länge man kör framåt. Det gäller bara att ha koll på framskärmarna. Bilen är 1,99 meter bred, det kan ta emot.
Backning är värre. Den ”privata sfär” som de breda, bakre takstolparna skänker baksätespassagerarna har även effekt åt andra hållet. Omgivningen bakom bilen är en för föraren obekant sfär.
Men vill man fickparkera enkelt finns det andra bilar att köpa. Rollsen kör ägaren med lätthet ut ur sitt eget fembilsgarage. På helgen sitter det en chaufför bakom ratten när herrskapet skjutsas till ett party.
Så varför bekymra sig om bakåtsikten?
Klockan halv tio på kvällen rullar vi in på BMW:s parkering i Solna, något försenade. Två engelsmän väntar på oss, eller snarare på bilen. Tycker mig ana att deras naglar är något kortare än i förmiddags.
– Nå, gillar ni den? undrar de.
Självklart.
– Men 3,7 miljoner kronor är för billigt. Ni måste lära er att ta betalt, svarar jag.
Till sist: Maybach eller Rolls?
Svaret är enkelt. Rolls-Royce Phantom bjuder på mer charm, mer design och mer rävjakt. Den som köper Maybach tror jag somnar i sitt gigantiska baksäte. Och drömmer om en Rolls.


Digital prenumeration
Allt du vill veta om alla bilar - gratis första månaden
(därefter 99kr/mån)
Ingen bindningstid

Flest och mest omfattande tester av nya bilar

Alla nummer av e-tidningen

Nyheter, provkörningar och fakta inför ditt bilköp

Avsluta prenumeration online när du vill

Jag godkänner prenumerationsvillkoren och bekräftar att jag tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

Vänligen godkänn prenumerationsvillkoren
Visa kommentarer