Basfakta

MOTOR:
4-cyl tvärställd radmotor med 1 överliggande kamaxel och 2 ventiler per cylinder. Bränsleinsprutning. Kompression 9,4. Borrning/slag 72/61 mm. Volym 993 cm3. Max effekt 54 hk (40 kW) vid 5 500 r/min. Max vridmoment 77 Nm vid 4 500 r/min.

KRAFTÖVERFÖRING:
Motorn fram, framhjulsdrift. 5-växlad låda alt. 3-stegs automat.

FJÄDRING OCH HJULSTÄLL:
Skruvfjädring. Individuell upphängning. Fram fjäderben, bak mjukstel axel.

STYRNING:
Kuggstång.
Vändcirkel 9,8 meter.

BROMSAR:
Skivor fram (ventilerade) och trummor bak.

DÄCK:
145/70 R13.

MÅTT OCH VIKT (cm/kg):
Axelavstånd 234, längd 350, bredd 150, höjd 140, spårvidd fram/bak 134/130. Tjänstevikt 810. Tanken rymmer 35 liter.

PRESTANDA
(fabriksuppgifter): Toppfart 150 (aut 140) km/h. Förbrukning landsväg 0,48 (aut 0,61), stad 0,73 (aut 0,90), blandad körning 0,57 (aut 0,72) l/mil.

Kung Atos kronprins

Priskrig i budgetklassen – men vill du verkligen köpa en Suzuki för 60000?

Låt oss kalla den lingonklassen. Klassen där Hyundai Atos är kung och där Kia Pride och Daewoo Matiz kivas om att spela andrafiolen. Så dyker ett verkligt blåbär upp – Suzuki Alto. Med 59 900 på prislappen är diskussionen över, titeln ”Sveriges billigaste bil” är inte längre en koreansk angelägenhet.
Personligen är jag kluven till dessa ”mikrobilar” som går att köpa häpnadsväckande billigt. Visst är det fenomenalt att kunna åka problemfritt och garantitryggt för busspengar men ärligt talat, kan en ny bil för sextio, sjuttio tusen vara annat än en pissepotta?
Jag har kört hela lingonklassen och samtliga bilar är bullriga, burkiga och vingliga på vägen. Bortsett från ekonomin kan de inte mäta sig med någon annan ny bil. Man får vad man betalar för och hörselkåpor kostar inte mer än ett par hundra spänn på brädgår’n. Värre är det med säkerhetsaspekten. Liten, lätt bil kommer alltid i kläm mot större vagnar och 810 kilo Alto har inte ens krockkudde. Än mindre finns bältesförsträckare, låsningsfria bromsar eller annat säkerhetstänkande.
I Suzukis eget faktablad består säkerhetskapitlet av tre punkter: sidokrockskydd i dörrarna, högt monterat bromsljus och elektronisk startspärr!
Nåja. Dags för provtur och när jag flänger igen dörren låter det precis som det gjorde på min Daihatsu Charade -81, tunt och vasst PLONK! Noterar att förutom det lilla handskfacket finns ett (1) pyttelitet hål att stoppa saker i. Inga dörrfickor, inget mittfack, ingenting. Plånbok, telefon, godispåse och diverse papper letar snart upp egna favoritställen i kupén, tur att den är liten.
Stolarna är små och platta men med stora nackskydd. Framför mig breder träpaneler, färddatorer och lyx ut sig. Skojade bara, här finns en ratt med långt instick, hastighetsmätare och tre pedaler – inte så värst mycket mer, att kalla förarmiljön enkel är en underdrift. Alltihop känns på typiskt japanskt manér spinkigt och billigt men på lika typiskt vis fungerar knappar och reglage oklanderligt, och kommer säkerligen att göra så i många år.
Motorn går jämnt och snyggt och är piggare än väntat med det gäller att hålla varvet uppe, segdragningen är kass. Tur då att växellådan är så snäll i spaken, det är lätt som en plätt att kvickt skifta växel. Suzuki har alltid byggt finfina motorer och växellådor, både vad gäller körbarhet och hållbarhet.
Bullernivån känns mindre besvärande än i Pride och Matiz, i farter upp till 90-100 km/h är Alto hyfsat tystlåten. Motorn skränar bara vid hård acceleration och först över 100 knyck blir det riktigt eländigt för öronen. Det är framför allt vindbrus kring backspeglar och vindrutestolpar som hörs.
I övrigt är komforten precis som den var i småbilar från tidigt åttiotal, fjädringen är stötig och struttig och hjulen slamrar och hoppar kråka i sina spinkiga upphängningar. Det går bra på fina vägar i laglydig fart.
Vagnen är okomplicerad och lättkörd med ett undantag – styrningen. Den saknar servo men med 145-däck borde det inte vara något problem. Men styrningen är mysko. Först ett rejält glapp kring mittläget, sedan lättgående en bit och därefter allt tyngre. I skarpa girar talar vi om en rejäl kärvostyrning. Mycket märkligt!
Baksätet hyser utan större problem två personer, 178 centimeter eller kortare. Men det känns inget vidare när man vrider på nacken, slår näsan i bakrutan och upptäcker att deformationszonen utgörs av ens eget näsben. Nackskydd bak? Knappast!
Bagagerummet är mikroskopiskt, det rymmer cirkus tre Konsumkassar alternativt två stora blöjpaket (helst det senare då cellstoff har rätt bra stötupptagande förmåga).
Summa summarum som det brukar heta i Suzukireklamen: Alto är en övervintrad åttiotalssmåbil med alla brister som hörde dessa till. Den finns till försäljning av en enda anledning, det sensationella priset. Tillsammans med bränsleförbrukningen (0,57 l/mil blandad körning), lägsta vägskatt och billig försäkring ger det en en oslagbar, verkligen oslagbar, bilekonomi. Det går bara inte att åka billigare så länge vi pratar nytt.
Kombinationen ny bil och ultralåga kostnader slår bevisligen knock på både skruttkomfort, skräpvägegenskaper och utrustningstorka för redan är närmare 1 000 Suzuki Alto sålda i Sverige, trots att den inte har kommit ännu!
Jag skulle gratulera alla tusen köpare om Alto varit krocktestad med acceptabelt resultat. Om den haft krockkuddar, bältesförsträckare och en stabil grundkonstruktion. Som det är nu går den inte att rekommendera.
Men: Så länge vägen är slät och farten modest och resans mål inte är långt bort och ingen olycka dyker upp är allt lugnt. Då är Suzuki Alto kung Atos kronprins.

Visa kommentarer