För en exklusiv skara var den vardag, för andra en ouppnåelig dröm. Vi kör den östtyska partitoppens tjänstebil Volvo 264 TE och försöker ta reda på hur livet var för DDR:s Top Executives.

C

irka två mil nordost om Berlin ligger den lilla orten Wandlitz naturskönt belägen. I Wandlitz finns ett avskilt bostadsområde kallat Waldsiedlung. För de allra flesta är Waldsiedlung bättre känt som Volvograd. Det är inte ett korrekturfel och Volvograd är inte heller systerort med ryska Volgograd. Förklaringen till det svenskklingande smeknamnet är lika enkel som osannolik.

Provkörning av Volvo 264 TE

Foto: Andreas Libell

Benutrymmet längst bak är inte så bra som man kan tro och att ta sig in dit kräver en mindre gymnastikövning.

Erling Carlsson i Vinslöv är en Volvo-samlare av rang. Genom Erlings garage/museum har de flesta av de mest unika och svårfångade Volvo-modeller passerat. Några har förts vidare till andra Volvo-entusiaster, andra har blivit kvar. En av dem som fortfarande tas om hand av Erling är en mörkblå 264 TE. Det går inte riktigt att bli klok på hur den ser ut. Sedd rakt fram- eller bakifrån ser den ut som en helt vanlig Volvo 264 eller 265. Men ta ett steg snett åt sidan så uppenbarar sig en långdragen kaross med statsmannamässig pondus med åtskilliga meter kromlister, stora bakdörrar och krusiga gardiner i baksätet. Det är vad som skiljer TE-modellen från de vanliga bilarna.

TE utläses Top Executive, och det är precis vad det handlar om – en bil för den högsta ledningen. I dag finns det en Volvo 264 TE i Vinslöv, under 1980-talet fanns de överallt i Waldsiedlung, eller Volvograd som sagt, som stadsdelen kom att skämtsamt kallas av kringboende. Här höll den högsta ledningen till, de högsta partifunktionärerna i Östtysklands socialistiska enhetsparti (SED). Bland dem Erich Honecker. Waldsiedlung bevakades hårt och omgavs av en tät skogsremsa. De långdragna Volvo-bilarna gick i skytteltrafik in och ut ur området, förbi vaktornen och de otaliga vaktposterna.

Provkörning av Volvo 264 TE

Foto: Andreas Libell

Den svenska förarmiljön för de östtyska chaufförerna var avskalad och funktionell. Här ser allt ut som i en vanlig 264.

264 TE togs fram med den italienska marknaden i åtanke och det var designhuset Bertone som stod för omvandlingen från 264 till 264 TE fram till 1982 då Yngve Nilssons i Laholm tog över. Nilssons i Laholm lär ha gnuggat händerna och jublat över drömordern från DDR. Det var nämligen de som sålde bilarna. Volvo specialbyggde bilar med förstärkta chassin som skickades till Laholm där de kapades itu och byggdes upp igen, med 70 centimeter längre axelavstånd och mer lyx. 1984 kom det till och med en specialorder på två så kallade Landauleter, ytterligare förlängda och cabriolettak över baksätet – skräddarsytt för att man ska kunna inta stående vinkposition vid offentliga tillställningar.

Provkörning av Volvo 264 TE

Foto: Andreas Libell

De två fällbara stolarna i mitten användes helst bara i nödfall.

Av totalt 335 byggda bilar såldes 125 till Östtyskland. Exakt hur det kom sig att den östtyska politbyråns pampar valde att köpa in ett stort antal Volvo 264 TE, byggda och sålda av Bertone och senare Yngve Nilssons Karosseri AB i Laholm, är inte helt klarlagt. Men vad hade de för val? Erich Honecker med kollegor kunde ju knappast låta sig skjutsas runt i västtyska, eller gud förbjude amerikanska, limousiner. Det logiska valet för kommunistdiktaturen hade förstås varit sovjetiska ZIL men den metallpråmen, med V8 på sju liter som drack fyra liter milen och hade en vändradie på drygt 15 meter var nog inte så lockande. Dessutom var den svenska bilen ett mer neutralt, men ändå socialistiskt val.

Provkörning av Volvo 264 TE

Foto: Andreas Libell

Wedberg får arbetsro i velourhavet. Vid nybeställning kunde man välja mellan blå eller grå klädsel. Läslampan fungerar än, men avger mer värme än ljus.

Rent utseendemässigt är det lätt att förstå varför 264 TE gillades av DDR. Liksom på 240- och 260-bilarna är formgivningen strikt, avskalad och befriad från västerländska krusiduller. Det finns inte mycket som kan distrahera en upptagen partitopp. Lyxutrustningen är tillräcklig, inte mer. Likt i en familjebuss ryms tre stolsrader, men i den mittersta vill ingen sitta. De enda som sitter riktigt bra är de två längst bak. Eftersom framstolarna har fått extra tjock stoppning sitter man alldeles för högt och får nackstödet i axelhöjd.

Nej, det är förstås där bak man ska sitta och det gör man gärna länge, helst med mittenraden nedfälld till en fotpall. För det är först när man kan lägga upp fötterna på fotpallen/mittstolen som det blir riktigt bekvämt. Benutrymmet längst bak är inte så bra som man kan tro och att ta sig in dit kräver en mindre gymnastikövning. Väl där finns läslampa på fjäderarm, fluffiga gardiner som skyddar mot insyn, elfönsterhissar och ett stort mittarmstöd med inbyggd telefon. Mest påtaglig är dock känslan av att sitta i ett akvarium. Hela inredningen, från golv till tak, är nämligen klädd i knallblå plysch. Den enda detaljen som bryter av det blåa är de vackra dörrhandtagen i flätat brunt läder. Lite besvikna måste de ändå ha blivit när de fick sin leverans av TE-bilarna.

Provkörning av Volvo 264 TE

Foto: Andreas Libell

De enda lyxutsmyckningarna i en annars funktionalistisk interiör.

Exakt hur lång och bred den genomsnittlige DDR-pampen var finns det väl knappast någon siffra på men det är svårt att tänka sig att de kunde sitta riktigt bra längst bak i 264 TE. De bakersta stolarna är smala eftersom de är intryckta mellan hjulhusen och takhöjden räcker bara precis till. Baksätena i de cirka 1 000 244 DLS som importerades 1977, och köptes av välbeställda östtyskar, bör ha varit minst lika bekväma.

Honecker och hans medsvurna levde utan tvekan ett privilegierat liv i DDR. De var de enda som kunde provsmaka den västerländska, förbjudna frukten. Lyckliga var de som hade råd och möjlighet att beställa en Trabant, ännu lyckligare var de som faktiskt fick sin Trabant levererad. Men riktigt överlyckliga var de som hade råd att köpa 244 DLS som blev den första västtillverkade bil att säljas på den östtyska marknaden. Volvo-fabriken i Kalmar byggde en laddning på 1 000 bilar av årsmodell 1977. Alla såldes i Östberlin. En 244 DLS kostade ungefär fem gånger så mycket som en Trabant. Det var alltså en bil för societeten runt partitoppen, de som fick lov att tjäna pengar.

Provkörning av Volvo 264 TE

Foto: Andreas Libell

Vinslövs mejeri har sett bättre dagar och verksamheten stannade upp för många år sedan. Mejeriet blev dock rikskänt då man som sista svenska mejeri producerade mjölk på flaska.

Ägaren

Provkörning av Volvo 264 TE Erling Carlsson

Foto: Andreas Libell

Erling Carlsson är en av landets mesta Volvo-samlare. Erling har räddat, renoverat och vårdat ett flertal av de ovanligaste Volvo-modellerna.

För några år sedan hittade Erling Carlsson en TE till salu i Tyskland och slog till. I dag ingår den i Erlings privata Volvo-samling och får komma ut på kortare vardagskörningar och åka till Volvo-träffar med jämna mellanrum. Den har gått cirka 20 000 mil är till synes i skick som ny, allting fungerar. Till och med de små läslamporna i baksätet lyser, om än svagt. TE-ombyggnaden påverkade inte drivlinan. Till skillnad från de sovjetiska ledarna hade DDR-topparna inte bråttom. V6-motorn (B27E) är lika trivsam, mjuk och trött som i övriga 260-bilar och tillsammans med den treväxlade automatlådan blir komforten hög. Men fort går det inte. Inte heller snålt. Så länge de inte utsattes för någon attack borde Stasi-chaufförerna ha haft en trivsam arbetsplats.

Just i dag, en solig sensommardag i södra Sverige, är det svårt att sätta sig in i hur det var att leva och arbeta i SED-partiets toppskikt, trots att det här är en av de bilar som faktiskt användes dagligen som transportmedel i Östtyskland på 1980-talet. Att baksäteskomforten brister må så vara, de hade förmodligen värre saker att bekymra sig för. Ett högst obekräftat, men likväl fantasieggande, rykte säger att inte ens Honecker och de andra potentaterna slapp undan Stasis övervakning. TE-bilarna lär ha varit fullproppade med gömda mikrofoner som hörde vartenda ord som sades bland den djuphavsblåa plyschen.

Provkörning av Volvo 264 TE

Foto: Andreas Libell

Volvo 264 TE är sedan länge tagen ur tjänst och får inte medverka i några statsbesök längre. Men hållningen består och än kan den flagga stolt.

Volvoverken i Kalmar

Efter nedläggningen av Kalmar Verkstad köpte Volvo markområdet för 1 krona och byggde en helt ny bilfabrik på området. Den moderna fabriken invigdes 1974 och sysselsatte omkring 1 000 anställda. Här byggdes främst lyxmodellerna 164, 264, 760 och 960 men även vanliga 740 och 940 liksom ”östtyska” 244 DLS. På Volvoverken frångick man det traditionella löpande bandet och tillämpade en teknik där bilarna flyttades på batteridrivna vagnar som styrdes av slingor i golvet mellan arbetsstationerna. Fabriken stängdes 1994 då 482 739 bilar hade tillverkats.

Volvo 264 TE 1979

Pris
Ursprungligt pris: Okänt. Uppskattat pris (2015): Cirka 250 000 kronor.


Motor
Bensin, 6-cylindrig V-motor. Cylindervolym 2 664 cm3. Max effekt 148 hk vid 5 700 r/­min, max vridmoment 218 Nm vid 3 000 r/­min.


Kraftöverföring
Motorn fram, bakhjulsdrift, 3-växlad automatlåda.


Hjul
Fälgbredd 5,5 tum. Däck 185 SR14.


Mått/vikt
Axelavstånd 334, längd 558, bredd 171, höjd 143, spårvidd f/b 143/136. Tjänstevikt 1 635, maxlast 545. Tank 60 liter.


Fartresurser
Acceleration 0-100 km/h i. u. Toppfart 175 km/h.


Bränsleförbrukning
i. u.

Artikeln är tidigare publicerad i Klassiska Bilar nummer 10/2015.


Digital prenumeration
Allt du vill veta om alla bilar
– gratis första månaden
Därefter 99 kr/mån – ingen bindningstid

Flest och mest omfattande tester av nya bilar

Alla nummer av e-tidningen

Nyheter, provkörningar och fakta inför ditt bilköp

Avsluta prenumeration online när du vill

Jag godkänner prenumerationsvillkoren och bekräftar att jag tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

Vänligen godkänn prenumerationsvillkoren
Visa kommentarer