Redaktör Rosenlund: En dag på bilprovningen

Näcken, småvittran och den otäcka besiktningsgubben

Min konsekvent babblande bordsgranne och kära kollega här på jobbet, Tingström (pseudonym för Engström), har en dotter som heter Greta. Skärpt tjej till skillnad från sin far, pratglad och klurig men hon har ett bekymmer. Vid ännu inte fyra år fyllda har hon utvecklat en svår, och som det verkar, alltjämt eskalerande skräck för rävar. Så till den milda grad att hon fryser av fasa vid så mycket som åsynen av logotypen på kläder av märket Fjällräven.

För mig är rävar inget större problem, men Greta har min djupa sympati eftersom jag kan översätta hennes oro exakt till mina egna fobier. Jag reagerar nämligen lika instinktivt och panikslaget så fort jag hör talas om, eller långt värre, SER en så kallad ”Besiktningsgubbe”!

Det här är djupa psykologiska grejer som går way back. Redan som orolig liten pöjk hörde jag bilburna släktingars historier om den ofattbart grymme och allt igenom orättvise Besiktningsgubben. Som ett ogint troll for han fram och härjade anmärkningar i sin fläckfria, blå tjänsteoverall. Bändande och petande för att med ett litet pennstreck skicka ovärderliga klassiker rakt in i smältverken. En fullständigt oresonabel individ.

Ond, nitisk – som att anställa Näcken i statlig tjänst. 

Vi män som passerat livets hälft, vare sig vi är grevar eller löske, har två typer av historier som förenar och som aldrig någonsin tar slut: äventyren i lumpen och minnesbilder av fasorna som pågår inom väggarna på de 186 bilprovningar vi har i landet. Sugen på att avlyssna mina senaste trauman? Såklart. 

I år har det varit en hård och ogenerös prövning av den Rosenlundska fordonsflottan. Min sons Saab måste ha tagit något slags rekord i ombesiktningar. Sju stycken blev det om man räknar med själva grundbesiktningen. SJU! CO-halter, spindlar, trasiga tretums-system… När man går in på den fjärde ombesiktningen så är det som om ett slags primitivt överlevnadssystem kopplas på. Blott en sak gäller: bilen ska igenom och det får kosta precis vad fan som helst. Det är tävling nu, de mot oss (konflikthantering på grod-nivå) och det är ungefär här i skeendet ni andra får gissa fritt hur mycket turbo-bytet och alla andra delar till slut kostade – för att rädda en Saab 900 från 1997. Galenskap, men "seger blev det".

Den som till äventyrs läst min usla kolumn tidigare kanske undrar hur det gick med ”projekt Montesa”. Den spanska trial-hoj som införskaffades tidigt i våras och som gick ut på att just gatbesiktas, faktiskt för första gången någonsin sedan importen -82. Likriktare, reläer, keramiska motstånd, blinkers – det har snickrats el-system och det har brunnit glödlampor för mängder av pengar men lite klokare har man lyckligtvis blivit på kuppen.

En smart liten original hastighetsmätare (monteras på gaffelns högre underben) köptes från en samlare i Spanien. Fina nya skärmar från lokale Montesa-handlaren Benke i Norrköping blev kronan på verket och efter sju sorger och åtta bedrövelser rullades ekipaget upp på gamla Dodgen och vidare från stugan i Torgås till besiktningshallen i Malung. Dodgen skulle förresten också genomgå kontroll, 07.00, denna regntunga morgon i mitten av september 2012.

Franska nerver spökar i ben och märg. Usch. Mot rävar och Besiktningsgubbar har man inte mycket att sätta emot. Jag har hanterat rejält stressiga deadlinesituationer med bibehållet lugn många gånger. Men när en iskall Besiktningsgubbe spänner ögonen i en och säger att handbromsen är för dålig – då vill man bara försvinna in i världens största mentala snuttefilt och gny:

– Förlåt!

Förutom en slokande strålkastare fick handbromsen också den enda anmärkningen. Skönt, lätt åtgärdat. Besiktningsgubbarna, de var två, skötte sig disciplinerat trots potentiella spök-gener. En av dem gav till och med vad jag uppfattade som en vänlig kommentar rörande bilens stuk.

Så långt Dodgen, men det var ju Montesan som var dagens huvudnummer. Måtte det bli en Besiktningsgubbe med lite najs attityd, tänkte jag. En som vet att uppskatta äldre tokiga motorcyklar vars två första växlar genererar hastigheter på upp mot 10 kilometer i timmen, därefter rasslar det snabbt uppåt 90, men man sitter som på en tramptraktor för barn och motorkaraktären på 175 kubikaren är egendomlig. Det är helt enkelt en inte särskilt bra landsvägshoj. Den är cool, men den är dålig utanför sitt naturliga habitat.

Någon som vill köpa den? Eller kanske ta den som del i en affär på en Aktiv Snow-Trac eller annan valfri, rolig bandmaskin? Maila mig. Allt i hydrokopterväg är förresten också intressant.

Lång historia kort – blankt papper. Besiktningsgubben var entusiast och  sålunda ett föredöme för sin kår. Om han dessutom var ett godlynt troll  gick inte riktigt att lista ut. Möjligen, men i så fall hade han  svansen listigt insmusslad i reflexbyxorna.

En annan gång ska  jag berätta om hur min gamle vän Ronny tappade styret när han rullade in  sin Safarigula Triumph-chopper i bilprovningen i Sollefteå. Crazy  rides, crazy days – må de finnas i minnet för evigt..

Krönikan publicerades ursprungligen i Klassiska Bilar 10/2012, beställ ditt exemplar av den genom att klicka här!

Aktuellt just nu

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

4 nr av Teknikens Värld + Premium för endast 129 kr. Köp nu!