Redaktör Rosenlund: Kära bilbok, var är du?

Personlig katastrof i liten skala – fordonspärmen är borta

Överallt har jag letat. I det avskydda och småkusliga lägenhetsförrådet längst nere i källaren. Ni vet, placerat så långt från bostaden man över huvud taget kan komma och därmed ständigt påhälsat av oförslagna skumraskfigurer. Ville Vesslatyper. De bryter upp, men stjäl inte nånting. Det tycker jag är dåligt. Enbart RCBS-verktygen där nere borde ju betinga några tusingar på svarta handladdarmarknaden. Pust och puh, öppna och inventera tolv kubikmeter flyttkartonger men, nej, den finns inte där. 

I garaget i Tenhult bakom Weslakebröten och Volvo-guld-metallic-mamban med drömtrimmet jag köpte som vuxen i kall hämnd (och skänk till sonen) på hela ungdomens usla urpluggade Dakotor? Nopes, inte där heller. Förresten, när Zündapp ändå är på tapeten, någon som har ett avstämt avgas till Athenas värsta cylinder? Ett sådant saknas oss.

På vinden i stugan i Torgås? Suck, näe, där finns bara Koflachpjäxorna från barndomens skidkarriär samt rullor över personer som fallit ur nåd från Frälsningsarmens strängkår, 1897 och framåt. Papper som följde med huset. Rolig läsning vore väl konstigt att säga, men i alla fall en oväntad dokumentation över denna utpost i Västra Dalarna, en bygd jag lärt uppskatta för kärva hälsningar men lediga attityd när det gäller det mesta. 

Jorå, frälsisar gillar jag också, de packade förvisso lutorna och drog vidare för många år sedan, och flertalet som tjänstgjorde i vår kåk är väl sedan länge befordrade till härligheten, som det ju så tjusigt heter i rörelsen. 

Men de måste varit maniska, de kristna kaptenerna. Snart sagt varenda själ är kartlagd och bokföringen håller räkning ner till pärlsockret på vetebullarna. 

Åter till sökandet – det är löjligt att göra saker större än de är, men den här borttappade ägodelen saknar jag på fullt allvar. Min pärm med förteckning över samtliga fordon jag ägt från den första ärvda Combi Coupén fram till vår nuvarande Opel Zafira. Allt. Bilder, kvitton, reghandlingar... Det här är, med inte så lite för stora ord, en livsteckning jag älskar att bläddra i. Min alldeles egen lilla kära dagbok. Sentimental value, massor av det. 

Det känns fan tragiskt att den är borta. Jag har ett behov att titta på den där blå PV:n som var mitt allra första egna bilval. En kamrat har lyckligtvis ett tidningsklipp från lokaltidningen då jag och bandet skulle på ”gig” ända över skogarna till Fränsta. 

Bildmotivet: jag baxar in en baskagge i baksätet på 62:an. Bilden är antagligen en smula arrangerad, men någon annan bil med extra utrymme hade vi faktiskt inte. Som jag minns det var spelningen besökt av få, kvinnorna svala och en kompis i kretsen runt pop-bands-entouraget gick och la sig i en Citroén DS som stod så dumt parkerad på E14 att han blev påkörd bakifrån av en lokal förmåga. De överlevde, men kompisen studsade över nackskydden till framsätet i ren kaos-stil. 

Ser ni 69:an på bilden ovan. Den var inte bara min utan vår gemensamma bluesmobil. Grundad med någon slags primer från Ö&B. Extrem budgetlack utförd av undertecknad där en skvätt orange fick accentuera linjerna och nog hade det varit bra om färgen även räckt till L88-scoopet som... som... hjälp mig här, vad är ett L88-scoop som egentligen? Vartåt strävar L88-illusionen? 

I den bilen tappade vi för övrigt bort en i högsta grad levande råtta som vi köpte av en ambulerande djurförsäljare på Stödes årliga mitt-i-åkern-partaj. Den, bilen – inte råttan, blev sedermera hånad av identitetssökande raggare i Kaxås, den slukade växellådor och hade registreringsnumret BUT. True story. Råttan hade inget namn.

Och Audiepoken. Den var långt från lek om jag minns pärmen rätt. Det här var på tiden ingen vettig människa ville förknippas med märket. Jag tyckte ändå att de var lite småstekiga och pengarna räckte till en orange 100 LS. Den rullade hela vägen till Lillsjöhögen på premiärtrippen. Fyra mil. Halvvägs till målet. Pappa Toivo bärgade i vanlig ordning och nu blandar jag helt säkert ihop ordningen på eländen men motor och koppling åkte ut och in, felmonterat, trasigt och bedrövligt. En donatorbil köptes in av ett äldre par strax norr om soptippen i Hammarstrand. Jag vill minnas att de vickade med tårna i köket och drack förstärkt kaffe båda två, men det kan också vara hämtat rakt från fantasin. Skinnad blev jag hur som helst.

Tålamodet tycks gränslöst men när torsionsdämpningen packade ihop i Sundsvall gick rätt före nåd. Allt slumpades ut till sämsta dagspris på annons i lokaltidningen och givetvis hörde bara en enda spekulant av sig. Han ville bara köpa en dörr. Det fick han, för hundra kronor, mot löfte att han plockade med sig allt Audi-relaterat från gården.

 En sån underlig och inkonsekvent samling fordon mellan två pärmar... Så många dåliga affärer, omständigheter, jävelskap och ljusglimtar – det blir tufft att hålla i minnet framöver. Zafiran då, nej den finns inte i pärmen men kanske ändå om den kommer tillrätta. Om femtio år är den ju trots allt en klassiker.

Krönikan publicerades ursprungligen i Klassiska Bilar 4/2012

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

2 månader Premium för bara 19 kr - när du gör vårt quiz!