Redaktör Rosenlund: Leve den gamla stammen

Hommage till vännerna som gjort min hobby möjlig

Ta en ordentlig titt på mannen ovan. Namnet är SvetsarBengt och har ni någon gång haft en karossfadäs i närheten av Jönköping är det han som fixar biffen. 

En riktigt ursprunglig predator i sitt gebit. Gebitet, någon undrar, vilket då? Ja, det är ju inte alldeles enkelt att bryta ner gubben i en enskild nyckelkompetens. Börja istället att tänka junkyard av gamla skolan. Alltså bokstavligen. Typ enligt 1844 års läroplan. Han samlar järnbröte och väntar ut världsmarknadspriserna tills Kina börjar böla efter mer stål. Katshing! 

Han har skurit ner uttjänta kraftverk med gas. Det gick några tuber – skoja inte. Han monterar timmersvarvar på trailersläp. Där har ni en glosa till som används alldeles för lite i det här landet, låt den rulla runt i munnen som en varm och bra grogg – timmersvarv. 

Allt sånt och mycket mer grovt jobbigt och jävligt som kräver fingrar som gummibatonger. Mina egna terminalhänder är gjorda av kuk-skinn brukar Bengt berätta när han besviket noterar hur jag tappar ett nysvetsat, glödhett föremål han just kastat till mig.

SvetsarBengt är den typ av kille som importerar och totalrenoverar en utdömd Fury 66:a för att säkra arvet till en av de tre döttrarna – på sju veckor. De läser knappast det här så jag kan avslöja exklusivt – kanske finns det trots allt en jänke-cab i testamentet. Kan vara tröstsamt att veta med tanke på att de dessutom lär få sanera en hektar industritomt efter salig far i framtiden. Bara bra å ha-grejer rätt igenom.

Har man, just, bara grejer kan man bygga en gocart, brukar Bengt säga. Ett av många mantror som egentligen inte alls manar till eftertanke. Ett annat är: Hörru Hugo, kan du räkna till tjugo. Varva dessa klokdomsord med #%xY6! och annan grovsvenska så har ni vårt tomgångsprat i ett litet nötskal.

Om denne man berättar jag för att han är en sån kamrat varje vuxen människa bör ha. Fri från hämmande sociala protokoll och med en arbetsmoral varje arbetsgivare bara kan drömma om. SvetsarBengt är dock inte typen som tar anställning. Sorry, SAF.

Om SvetsarBengt är en livsnödvändighet när man ska göra grova saker är Bom-Bom Möller, boende i samma avsnitt av Sverige, den som ser till att projekten startar. Kanske inte alltid avslutas, men dras igång och fortsätter.

I skrivande stund, dan före julafton, ringer den gamle skojaren och behöver ett par centerlinefälgar fraktade från Mora till sitt underliga Volvo/Cheva Vega-hybridprojekt. Sist jag körde någon av hans bäjbys, en 700 kilos rod på 400 hästkrafter exklusive NOS, så luktade det kiss om hela mig. Skräckfärd, och enligt förhandsuppgifterna ska detta bli ett betydligt mer potent ekipage. 

Vi snackar alltså mr Caretaker. Ger man bara Möller tid så fixar han allt. Hans kontaktnät är en ren frälsning. Hade han varit magiker, och det är han ju nästan, så hade han trollat fram en sprängkåpa ur rockärmen - av valfri modell, hoppat upp - häpp! - slagit ihop klackarna och rasslat ur ett trippelförgasarställ till en Monte Carlo ur höga hatten. Han är en sån som köper en 345 desoto-hemi, inte för att han behöver den, för att det är en rolig motor att äga. Tro mig, jag var med och hämtade den i Skåne av en youghurtpimplande raggare som höll på att sälja av allt sitt skrot eftersom han börjat samla på vinylsinglar från 50-talet.

Jag kommer ihåg en allmänt utskrattad livsstilskolumn publicerad i DN om ett Stockholmspar som fastnat i det samtida designträsket med teppanyakihällar, vitvaror från Gaggenau och sängbord av betong på stålram. Ni vet, innerstadspajasar, ett lätthäcklat gäng, men här är tid och plats för att vara ärlig - vi som älskar fordon från förr är nördiga värre än så. En av mina första förebilder i motorskruvning hette Bengt-Erik Almgren. "Snabben", för oss som kände honom. Tyvärr har han gått ur tiden men oj ett sånt avtryck han hann göra. Mästernivå. Jag frågade en gång hur fan överväxeln fungerade på gamla volvolådorna eftersom jag just kommit över en trasig sådan. 

Förväntade mig antagligen bara en övergripande beskrivning, men det här var precis sånt han älskade att dryfta. Han lämnade kaffekoppen, gick in i sitt lilla arbetsrum med referensbiblioteket och hämtade ut en manual i ämnet med avtryck av oljiga fingrar på varenda sida och sa:

– Den här har jag läst sedan jag var tio år.

Om min yngste son, iofs något yngre, skulle läsa B 18-manualer i dag hade jag varit både orolig och stolt.

Tack Snabben, för hjälpen med min Norton, raggarbåten från 60-talet, Stormjannen och allt annat skit du fått snurr på.

Det här vore inte mycket till hyllningstext om inte Leif nämns. Leffe Klack i Sundsvallskretsar, min kusin vitamin som även han mekar i himlen numera. Under hans vakande öga gjorde jag mitt första lackjobb på en Rekord -69. Maroon med gröna stripes. 

Kommer även ihåg den besvärliga solbrännan jag drog på mig då jag envisades med att svetsa utan skärm i hjulhusen på 124 Sport Coupén. Han varnade, jag var kaxigt ung och visste sämre.

Leif var en oskolad entusiast som lärde sig allt eftersom. Jag gillar den inställningen. Under sin sista levnadsvecka, svårt sjuk i cancer, köpte han en bil från sängen på Sundsvalls sjukhus. Man måste ju ha nåt att se fram emot, eller hur?

 Blygsamheten förbjuder, men om jag själv har något att lära ut så är det i så fall att vidarebefordra just denna enkla och grundläggande inställning när du står där och velar vid det hopplösa objektet. Never forget: konsekvenserna av ett ja är alltid intressantare än ett nej. I klartext: köp, börja och kör på. Allting ordnar sig alltid. ' 

Krönikan publicerades ursprungligen i Klassiska Bilar 2/2012

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

2 månader Premium för bara 19 kr - när du gör vårt quiz!