Redaktör Rosenlund: Retrofostring pågår

Konsten att drilla en åttaåring i hur allt var bättre förr

Det kom ett paket på posten. Ett sånt som är själva konsekvensen av de ettor och nollor jag placerade i en virtuell kundkorg för tre månader sedan under en skön nätfösare, sent en lördag kväll i januari när man med pilsnerdränkt omdöme dreglat över originalprylar man egentligen inte behöver men till slut likt förbannat beställt till tokpriser exkl tokmoms, toktull och tokfrakt. I det här fallet var avsändaren sajten sweptlineparts.com, Rockwall, Texas och innehöll två av tre användbara saker – Innandömet till ett handskfack och två originalblinkersglas till den Dodge 66:a jag svurit inte får kosta en pesetas till i extravaganser före 2015. Men, karaktären är ju vida berömt bedrövlig. Många ettor med nollor efter varandra blir det gärna.

På grund av språkförbistring hade jag också köpt en kilometer lång gummilist som ska monteras runt dörrarna, den list som redan är utbytt, inte den som sitter runt rutorna som verkar omöjlig att montera själv utan glasmästarutbildning, den som jag ju vill ha och är i skriande behov av. Suck.

Sweptlineparts hostar upp vilken detalj du vill till Dodge-pickisar mellan 61-71. Till och med de enkelt bockade, hett eftertraktade och oftast bortärgade små aluminiumlisterna som fäster mattan snyggt vid fotstegen. Men precis innan bruttosumman kommer på tal så tar ”The Manager Scott” tillfället i akt och understryker det extrema suget från Japan som ”tyvärr” drivit upp priserna något den sista tiden. Därför backade jag på listerna och backspeglar som betingade en hel hatt full med hundradollarssedlar och hoppas att gamle Terrängaxel i Partille löser behovet så småningom. Men, emellertid och emedan måste jag ändå utstöta grova ord över misstanken jag icke blir av med – Scott, du är en durkdriven bildelshandlarbov, hör du det? Japaner kör väl inte Dodge-pickisar pre 1971! Vad är det för en subkultur ingen människa hört talas om?

Men vad då, dessa ord skrivs under påskdagen, återuppståndelsens högtid och vad kan vara ett mer perfekt omen när man ska tukta ett gammalt skrälle att än en gång slinka igenom svensk bilprovning. Perfekta förhållanden bjuder även vädret här ute i Västerdalarna. Piskande blötsnö och kallt som grisar vilket är en utomordentlig orsak till att använda Dodgen som en slags koja. Jag går på instinkt här och påstår att det finns ett manligt beteende som bygger på ett grundläggande behov att sitta i ett grotta (hytt) låta brasan spraka (värmepaket) och vaggas av småpyssel till toner av artister inspelade på analog utrustning. Helst vidareförmedlat via stereo-8, men det har ni ju redan förstått.

Så var var vi? Jo, byta handskfack. Till sällskap och assistent får jag presentera min yngste son Henry som skruv och mutterhållare. En sån är alltid bra och ha. Och eftersom mekningen är tämligen simpel finns det tid att i lugn och ro sprida lärdom till denna yngre, ännu helt påverkbara generation. Under krångligare mekstunder han bevittnat tidigare har han väl mest lärt sig den imponerande mängd svordomar som finns i svenska språket. Så icke i dag. Lugnet råder.

Vi går igenom bränslets funktion genom att följa ledningarna från tanken via överdrivet dubbla filter (före och efter pump) till ett i det här fallet något överdimensionerat föremål kallat förgasare och in i förbränningsrummet. Jodå, det tyckte han var intressant. Cylindrar, kolvar med mera, föreföll dock något abstrakt

Han får lära sig att inte bara musik bör vara tillverkat i äldre tider, även bilar måste vara det. Helst inte senare än 1969. Motorcyklar måste vara något äldre, om de inte är konstruerade för off-road-bruk, då fungerar den svenska allmänna uppfattningen löpande 30-årsgräns för veteranfordon.

Han får veta att stönet i Tony Joe Whites version av ”To hard to handle” är den coolaste detaljen i alla versioner som gjort Otis Redding den äran, men att ”A night in the life of a swampfox” absolut är en bättre låt jämte ”Polk salad Annie”. Att Lynn Anderssons ”Rose garden” är bra tjejcountry och att hon har en berömvärd frisyr. Sedan ingår vi en tyst överenskommelse om att inte berätta för mamma om låten ”Vad har du under blusen Rut”, som vi avnjuter från ett blandband distribuerat via Esso, varvat med vitsar av Janne ”Loffe” Karlsson och Magnus Härenstam.

Så mycket kunskap som ska föras vidare till nya generationer men när jag i högform byter till Beach Boys och tänker mig att han nog även borde få en grundkurs i lätt bilelektronik blir jag harklat avbruten med orden.

– Pappa, jag går in och vilar nu.

Ajdå, gubben är åtta år och måste väl smälta allt intressant stoff. Det är ju en del att pula in i huvudet men jag hoppas att han förstår och når fram till sitt eget första hem-meckade vrak nån gång vad det lider. Cruising neråt byn, finväder, inget krånglar i ett fordon som är ett enda stort personligt statement. 

Då är det precis som hillbillysångaren och pickup-entusiasten Rhett Akins så vackert beskriver det i visan:

Right here, right now, thats what life is all about. Man what a great day to be alive. 

Krönikan publicerades ursprungligen i Klassiska Bilar 5/2012

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

2 månader Premium för bara 19 kr - när du gör vårt quiz!