Redaktör Rosenlund: Tack och hej, lerpastej

Ränneslätt och Gotland 2011 – ett smutsigt jobb är över

Som man brukar säga: It ain´t over until the fat editor sings. Nu är det över, och som jag har sjungit den senaste veckan. Tralla la la la. Säsongens stora utmaning Gotland Grand National är avverkad och believe it if ya want, men sex kilo gubbhull försvann på kuppen. Jag är sålunda ett levande bevis på att vår modertidning Teknikens Världs projekt ”Banta med bensin” faktiskt fungerar. 

Har ni som jag ett generellt latmansperspektiv kan det finnas ett värde att fortsätta läsa denna text, för det har inte varit en rak line­dance på rosor, för att vricka till ett annat klassiskt ordspråk. Rovor, snarare – oplockade, med blast, mullvadar och all annan skit som kan dyka upp ur svenska åkrars djup när man sprätter med grovnabbade däck. 

Allt började ju med ett ofattbart barnsligt vad på redaktionen - ”jag kör ifrån cheferna med vilken veterancross som helst”. 

Redaktionschef Engström, internt och skämtsamt kallad Tingström då han likt kapten Haddock uttalar sig i termer av bomber och granater, lät sig inte skrämmas. Inte chefredaktör Frodin heller. De kluckade av förtjusning. Låt farbror köra, det blir väl nån text i slutändan.

Ett exemplar Simonini med 250 Sachs-motor inköptes och hela eländet att få den i körbart skick kunde ni läsa om i mina dagboksanteckningar för två nummer sedan. 

Av deadlineskäl slutade den texten i en ofrivillig cliffhanger med ett förmodat trasigt motoplat-system två dagar före genrepet Ränneslätt. En ”liten slinga” i Eksjöskogarna vi fått veta skulle vara en lagom formindikator inför den verkliga rock'n roll-helgen GGN. 

Motoplat-fadäsen var lyckligtvis bara en knäckt krysskil. Bra nyheter, de här tändsystemen finns inte i butik på två dagars varsel nu för tiden så när vi stod på Ränneslätts startlinje i klassen öppet spår var både jag och hojen rätt och rejält förtänd. 

Någon av eder som kört Ränneslätt? Well, det är det absolut tyngsta jag gjort i hela mitt liv. Varje varv består av 1,8 mil jävelskörning bland hela skalan av tänkbart stenskrot från samlingar av rullsten via rejäla skravel upp till gamla hala och ohederliga trollbebodda åsar från istiden. Den allmänna inställningen är att man måste köra minst två varv för att inte klassas som en fjant. 

Efter ett sämre tips hade jag bara 1,5 deciliter olja i varje gaffelben (knappt hälften av vad som i själva verket behövs) så minsta naturformation renderade i en extremt hastig och djup, ofrivilllig armhävning. Samtidigt som bakdämparna omedelbart reagerade och smiskade upp sadeln i stjärten. Det kändes som en dålig, svensk filmatisering av en uttagning till Navy Seals. GIVE ME FIFTY PUSHUPS – NOW!!! Följt av kompanistryk i gumpen. Gång, på gång, på gång. Jag körde omkull så sjukt många gånger... Det var som en enda episk vurpa. Och värst av allt var att kickstarta i en terräng som skulle få en gammal luttrad bergsget att gräva ner sig (under just en sten) av ångest. 

Den sista gången gav jag upp. Det var i en av de sista uppförslöporna efter det legendariska ”Berget”. Vattnet i ryggan var slut. Jag slet av mig skydden och la mig i en slänt och baddade magen med mossa. I luften dansade ett helt gäng såna där lustiga små blå prickar som egentligen inte finns och jag ville bärgas med bår från stället när en funktionär kom och frågade hur det stod till.

– Jag har mått bättre, tackar som frågar. 

– Du har inte långt kvar, sa funktionären. 

– Inte? Förresten, långt kvar till vadå? Döden? Snackar vi om sträckningen på loppet så vill jag med millimeterprecision veta hur det ser ut framöver. Jag orkar inte gå omkull en gång till. På riktigt. Jag orkar inte. Du förstår?

Funktionären förstod och dessutom: han måste ha haft en högre pedagogutbildning i sitt civila liv. Han hade svar på allt och tog till och med fram en karta där han pekade på exakt position. En halvmil, ungefär. Sedan rast, vila och pilsnerdricka för den som har den läggningen. 

Det blev två varv och ni som vill se usla varvtider kan säkert googla sig fram till mina. Jag var/är ändå hyfsat nöjd men framgaffeln, den olycksaliga Marzocchin, hade gjort sitt sista nonsens-dyk och uppgraderas med tidsenliga och betydligt robustare rör från Husqvarna, trodde jag, men nu går vi händelserna i förväg.

Drygt två veckor passerade utan någon som helst längtan efter ett nytt endurolopp. Fy fan, när ska man lära sig att hålla käft. Gotland Grand National. 2 350 dårar som visslar runt öronen på en. Usch och genuint bläh! Jag vill inte. Jag låg på nivån att klippa av mig ett par fingrar med en campingyxa för att få laga förfall. Men insåg att det är en skum skada att få sådär hux flux. Det fick bli som det var tänkt. 

Väl i Visby med fingrarna i behåll. Det minst fuktiga loppet i mannaminne med tio grader i luften. Alltid något, men de klassiska vattenhålen, Hästskon och Heden, har väl inte varit torra på ett par tusen år och inte detta heller. 

Eftersom vi är journalister lyckades vi fjäska till oss en halvtimmes bangenomgång med Mats ”Lappen” Nilsson, en på många sätt overklig man, inte minst genom det faktum att han vunnit loppet åtta gånger. ÅTTA! Han sa att man kunde ta genvägar om man inte blev ertappad. Ungefär samma livsråd farsan gav när jag flyttade hemifrån. Och det har väl funkat, ibland.

Annars började loppet i samma stil som alltid. Runt tusen cyklar vrålade igång – utom en och ni vinner en färg-tv om ni gissar vilken. Såklart. Min. En kvart senare fick jag rullstartshjälp av ett par funktionärer och iväg i klart surrealistisk anda, det fanns ju inte en käft i spåren. Det ändrade sig snart. 

Första varvet gick förvånansvärt lätt. På andra fegade jag och slafsade fast i Heden men skickade i ettan och brölade fram i stor motorbåtstil. På andra varvet kom vurpan. Inbromsning efter en småhetsig raka, då gick fästet till bromstrumman av och slår 

bomstopp på framhjulet. Det blev en snitsig liten halvvolt, lårkaka och en dosis självömkan.

Enough battlestories nu, men det tog en timme av genuin skogsmekning innan jag lyckades få bort vajrar och stag innan jag var på kurs igen. För att inte tala om den obligatoriska och energidränerande kickningen. Nya katastrofala varvtider, men två avslutade varv. Kollegorna körde fyra var, stabilt, må de för alltid glömma de debila uttalanden jag slängde omkring mig i midsommartid.

Avrundningsvis, mina tre mest konkreta tips för en spontan veteran-GGN-karriär: 

1. Köp en skapligt normal hoj.

2. Undvik plankstek som stapelföda.

3. Enjoy the ride. 

Krönikan publicerades ursprungligen i Klassiska Bilar 1/2012

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

2 månader Premium för bara 19 kr - när du gör vårt quiz!