Redaktör Rosenlund: Till minne av Saab

Historien om västra Dalarnas mest odödliga V4 – m.fl

Snus, månsken och silvertejp. Det kan man komma riktigt långt med här i livet, men låt mig ta hela historien från början.

Ingen har väl missat testverksamheten på vår redaktion. Vi lever för den. Ibland är den mer spektakulär än annars och för dryga månaden sedan fick chefredaktör Frodin en snilleblixt – vi ska testa gamla Saabar under tolv timmar i besvärligast tänkbara klimat. Saab Memorial kallad, i akt och mening att, typ, kanonisera Saab enligt gammal fin ortodox tradition. Helgonförklaring, lagom episk nivå. Dessutom roligt.

Sagt och gjort, vi inhandlade fem Saab 900 från 88-89 med 110-motorn och ett stycke Saab 96 från 1979. Den sistnämnda dedikerad Klassiska Bilars team för att visa övriga deltagare från Teknikens Värld var skåpet ska stå. 

Att hitta bilarna var snabbare sagt än gjort. Jag har personligen åkt 400 mil fram och tillbaks i landet för att hämta fordon med rätt specifikationer och inom budget. 96:an köptes i Malmö av en av Sverige bästa kickboxare. Bilen var en riktig rostburk men sånt står man ju knappast och tjafsar om med en champ. 

Femtusen spänn, här har du näven och så gick färden norrut genom en klass 1-storm upp mot Stockholm igen. Just another day at the office. 

Så här långt kommen i historien måste vi dock göra en tidsflipp för att ens hinna till raceday. Nämnas bör dock Edlund den yngres storartade insats med montering av burar. Mycket jobb, lite tid. Kvällar och helger. Superstabilt.

Om resan upp till Mattsåsbanan finns inte mycket intressant att säga. Mer än att värmen kackade ur i höjd med Borlänge. Efter tre timmar i en iskall och oisolerad Saab 96 ramlade jag ur bilen som en märla och fick tinas upp likt ett torskblock framför brasan. Brrr.

Och eftersom Murphys lag tycks styra det mesta här i världen började saker och ting strula till sig. Efter ett enkelt tändkabelbyte var 96:an plötsligt stendöd. Stekte vi kondingen? Inte bra, men lyckligtvis är trakterna runt Lima ett enda gigantiskt kamratbaserat nätverk. Vi hamnade till slut i en bilverkstad med mängder av entusiastreservdelar vilket var intressant bara det. Mest fascinerande var dock verkmästarns schäfer, Pascal, som sprang omkring med ett mystiskt klonkande ljud i munnen. Det visade sig att vovven gillar att suga på muttrar som man sparkar till den kring smörjgropar och lagerhyllor. 

Så, äntligen – testdag. Det är friskt i luften. På riktigt. 30 minus men luften står helt torr och stilla och det är överjävligt vackert med utsikt över Västerdalälvens dalgång. Vi går banan i samlad tropp och alla noterar samma sak: glashalt. 

Första stinten är min, vi startar i modifierad Le Manstradition där teamkamrater rusar mot bilen med nycklarna. Adrenalin finns med i bilden. Så det sticker i näsan. Jag lyckas dra igång vindrutetorkaren i jakten på första växeln och kommer givetvis ut sist mot den första kurvan som senare ska visa sig bli mången förares Nemesis. Trots att varje lag körde drygt 500 varv fanns det få som kunde skryta med ett optimalt spår. 

Snöröken är som en vägg på rakan där omkörningar vanligtvis sker. Jag börjar försiktigt men efter några varv noterar 96:an bästa varvtid! Klart lovande. 

Efter halva loppet börjar saker och ting utkristallisera sig. Ledarekipaget verkar inte vara något att göra åt. De kör för bra. Men tredjeplatsen ligger inte bara inom räckhåll, vi håller den. 

Jag kör andra stinten mot Jonas Borglund och det är sjukt tätt. Teamkamrat Engström dominerar och det ser tryggt ut inte minst eftersom kamraterna Sholololo (han kallas så) och Ola Lennström också glider omkring tämligen felfritt. 

När tredje omgången kommer börjar vi nästan tro på en ännu bättre placering. 96:an tycks frodas i misär. Jag plockar under en period sju sekunder per varv vilket ju är helt galet. 

Både galen och omoralisk är tyvärr också medarbetare Nybergs körstil i bil 48. 96:an vill om så det värker men Nyberg flaxar som en hetsad demon över hela banan för att täcka omkörningar. Allt kan hända i ett test och det är här fläkten smackar in i 96:ans kylare. Ridå/depå.

Någon föreslår snus i kylen då vi saknar både ingefära och mer vetenskapligt uträknade tätningsprodukter. En dosa ettan senare ger vi upp och mixtrar fast en 900-kyl med alla till buds stående medel. Buntband, spännband, silvertejp, självdragande skruv... 

Efter en timme i depå och 40 tappade varv glider 96:an ut på banan igen. Utan huv, den enda fungerande strålkastaren pekar rakt upp dit bilen egentligen vill, car heaven, och i höger hjulhus bak finns bara ett hål där stötdämparen borde sitta fast.

Depåbesöken bli allt tätare. Det skvätter glykol över hela rutan eftersom expansionskärlet smält mot grenröret. Vi skruvar fast en ficklampa på huven när alla ljuskällor lagt av. Ola Lennström får plötsligt en glykoldusch när en slang hoppar ur. Det enda glädjen med den duschen var att allt snus redan spolats ur systemet. Istället ser det ut som tjejen i exorcisten hostat häftigt på hans jacka. 

Mörkret har lagt sig och Sholololo kommer in med ett användbart tips: I kurven innan stolparna och potthålet kan man för ett ögonblick skönja mätarna i den annars becksvarta instrumenteringen - skenet av månen ligger nämligen på just där.

Vi kom sist. Nu är det sagt och skrivet. Men livet går vidare för vi kom sist i gott sällskap och planerna för sommaren är redan satta: 96:an ska resa sig igen för en ny karriär i rally-E-skogarna. Jag kan knappt vänta. 

Krönikan publicerades ursprungligen i Klassiska Bilar 3/2012

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

2 månader Premium för bara 19 kr - när du gör vårt quiz!