Sanden som blev till gräs

Efter nästan 1 000 mil och bilkörning varje dag sedan starten i Stockholm den 8 februari med sju bedrövelser inkluderade bestämde vi oss för att unna oss lite semester. Eftersom färjan från Sharm el-Sheik var nedlagd sedan ett par år körde vi upp till Suez och fick oss en ofrivillig titt på alla stora båtar innan vi kunde vända söderut igen. Semesterorten Hurghada och Röda havet lockade. Men efter att ha tillbringat knappt två dagar tillsammans ryska turister började det återigen kittla i gasfoten och vi bestämde oss för att hoppa in i bilarna. 

Landskapet längs Röda havet är ett extremt ogästvänligt ökenlandskap. Sand och stenar överallt, nästan helt utan bebyggelse. På Sinaihalvön låg de ödelagda hotellkomplexen på rad efter varandra längs hela kusten. En känsla av spökstäder växte upp inom oss när vi passerade förbi de gigantiska byggena, alla utan tecken på liv. Lyckligtvis ser det ljusare ut på andra sidan havet, där tornar också hotellkomplexen upp sig efter varandra, men de är visserligen befolkade av nordliga turister. 

När vi lämnade vårt hotell klättrade kvicksilvret och visade över 30 grader. Vi svängde västerut från Röda havet in mot bergen. Ökenhettan och den torra luften gjorde det svårt att andas. Efter 20 mil med sandkorn som enda sällskap började plötsligt det ploppa upp en och annan buske längs vägen. En mil senare var landskapet plötsligt grönt. Vi närmade oss Nilen. En fascinerande syn hur landskapet kan ändras så snabbt bara för att det vankas grundvatten. De sista milen mot Luxor gick längs blomsterklädda vägar med okänd grödor på sidorna, troligtvis sockerrör. 

Väl i Luxor lokaliserade vi en trevlig camping mitt inne i staden. Ett välkänt overland-ställe, och vi träffade direkt åtta andra resenärer. Troligtvis slår vi alla följe ner mot Aswan och färjan mot Sudan. Men den går först på måndag, så troligtvis blir det en eller två dagars fortsatt rekreation i Luxor innan vi fortsätter söderut.