Under våra 1 200 mil har vi insett en sak, vi är otroligt dåliga på att uppskatta avstånd. Och inte lär vi oss heller. I dag var resan från Awassa ner till gränsstaden Moyale planerad till fyrtio mil och åtta timmar. Vi var framme efter femtio mil och tio timmar. Visserligen hade vi närmare en timmes förmiddagskaffespaus där vi blev uppringda av TV4 Nyhetsmorgon och blev intervjuade i direktsändning.
På grund av att dagsetappen tog längre tid än vad som vad tänkt fanns det inte heller tid att passera genom gränskontrollen till Kenya, som dessutom stängde vid 18.00. I stället har vi tagit in på hotell på den etiopiska sidan av Moyale och alldeles nyss avnjutit en traditionell middag med nationalrätten injera. Det kan beskrivas som en slags surdegspannkaka med otrolig syrlig smak. Till pannkakan serverades små köttbitar i små lerskålar med inbyggd glöd. Typ som fondue, fast med levande glöd i ”grytan”. Det är alltid lika spännande att äta av det inhemska köket. Det är långt ifrån alltid gott, men det är en upplevelse. Maten äts med händerna, men för mig som är vänsterhänt gäller det att vara extra uppmärksam. Vänsterhanden ska användas till toalettbesök och är således inte speciellt uppskattad att äta mat med. Enklast är helt enkelt att sätta sig på handen så man verkligen inte råkar använda den.
Från Awassa och söderut mot Moyale har det nästan blivit som ett nytt land. Eller framför allt mycket fattigare. Tills vi kom till Awassa kändes Etiopien som ett förhållandevis modernt land som kommit långt i utvecklingen, men här nere känns det ibland hundratals år bakåt i tiden. Jordbruksredskapen härstammar mer eller mindre från svenska museer och åkrarna plöjs med häst, eller två oxar i bästa fall. Landskapet har varierat från ett till synes extremt bördigt höglandslandskap med bananfält och kaffeodlingar till mer savannliknande vidder. Stundtals får vi fortfarande köra slalom mellan boskapen, men nu har korna tagit blivit majoritet över getterna . Människorna har också blivit färre, nu behöver man bara sicksacka fram mellan hoper av folk i byarna.
Imorgon kommer vi för första gången på resan lämna asfalten bakom oss. I stället blir det grusväg, men marken är otroligt vattensjuk här i området och utsikterna inför en bra väg imorgon är minimala. Vi hoppas bara på att vattendragen inte är allt för översvämmade så att bilarna fortfarande kan vada över.
