Den ambitiösa tidsplanen från Khartoum sprack innan den ens var påbörjad.

Sudan är på många sätt ett märkligt land. Invånarna är ofantligt gästvänliga och framför allt nyfikna på turister. Det tar inte många minuter efter att man har stannat och klivit ur bilen innan det kommer fram en herre och pratar. Det fina är bara att ingen är påflugen eller kräver någonting tillbaka, det handlar bara om ren och skär nyfikenhet. Alternativt ett skäl till att pröva sin engelska. Men å andra sidan är det ett kontrollsamhälle av rang. För att som turist få färdas inom landet krävs det både registation och resetillstånd, utan det får man helt enkelt inte vistas utanför Khartoum.

När vi i torsdags vek hädan för sandstormen och tog in på hotell i Karmia krävdes det att vi registrerade oss hos det lokala poliskontoret. I samband med registreringen konfiskerade polismannen våra resetillstånd och gav oss i stället nya, tillfälliga, som senare skulle bytas mot permanenta i Khartoum. Men det var också i samband med de nya tillstånden som vi insåg systemet övermäktigt oss.  Vi slussades från polisstation till polisstation utan framsteg. För att komma från staden i vettig tid behövdes hjälp. Faktum är dock att det är första gången på resan vi aktivt bett om hjälp. Via bekanta i Sverige ringdes en mycket trevlig och hjälpsam man bosatt i Khartoum in och agerade tolk/fixer/hjälpreda fram till dess att nya intyg var utfärdade. Problemet i kråksången visade sig dessutom vara att byråkraterna själva inte har koll på sitt system. I runtslussningen av oss dribblade de bort sig själva. När vi var klara med alla tillstånd hade vi fått nationellt resetillstånd, när vi i själva verket bara behövde ett lokalt.

Till slut fick vi i alla fall våra papper och kunde i tisdags eftermiddag lämna huvudstaden. Vi, tillsammans med en tysk och brittisk bil satte av mot den Etiopiska gränsen. Målet var att ta sig så nära gränsen som möjligt innan solen gick ner, dessvärre hann vi inte mycket längre än tjugo mil innan mörkret föll över det karga landskapet. Camping bestämdes till en gethage någon kilometer vid sidan av vägen.

Gränspasseringar i den här delen av världen tar tid, så för att ha någon ärlig chans att köra de trettio milen till gränsen och korsa densamma under dagen insåg vi att vi var tvungna att kliva upp i ottan. När klockan ringde 04.30 och vi rullade ut från gethagen strax därpå var det fortfarande mörkt, men fördelen här är att folket är nattmänniskor varvid det mesta är öde tidigt på morgonen. Bra för oss med tanke på att vi får ha vägarna för oss själva.

Trots det tog de trettio milen till gränsen närmare fem timmar att köra, men å andra sidan var gränspasseringen en av resans smidigaste. Det är dock en tidskrävande procedur med mycket väntande. Först ska man registrera sig på den sudanesiska sidan och få utstämpel i både pass och carnet. Sen är det samma procedur på den Etiopiska sidan. Timmarna rinner lätt iväg när man sitter och väntar på en hård bänk.

Det fascinerande var i stället hur kulturen direkt slog om när vi körde över floden som håller isär länderna. När den sudanesiska sidan var öde och principfast strikt myllrade den etiopiska av liv, färger och folk. Bara det att immigrationskontrollen skedde i en träkoja med lerväggar beskriver den fantastiska kontrasten. Nu, äntligen, är vi i ”det riktiga Afrika” och vi älskar det.


Digital prenumeration
Allt du vill veta om alla bilar
– gratis första månaden
Därefter 99 kr/mån – ingen bindningstid

Flest och mest omfattande tester av nya bilar

Alla nummer av e-tidningen

Nyheter, provkörningar och fakta inför ditt bilköp

Avsluta prenumeration online när du vill

Jag godkänner prenumerationsvillkoren och bekräftar att jag tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

Vänligen godkänn prenumerationsvillkoren
Visa kommentarer