Se men inte köra

Året är 1992 och en röd Mazda MX-3 står parkerad utanför Gul&Blå Company vid PK-huset i Stockholm. Tre år tidigare hade MX-5, i folkmun mer känd som Miata, haft premiär till folkets jubel. Läsare från förr minns att fyra av denna tidnings redaktionsmedlemmar lyckades lägga rabarber på fyra av de 200 första exemplaren i Sverige, och lovorden var många. Den engelska sportbilen var pånyttfödd, men i japansk mundering.

Formerna hos den större MX-3 var läckra och drog åt sig uppmärksamhet både på den Franska rivieran dit testresan gick, och i Stockholm. Se bara på ­den skäggbeprydde herren i beige överrock som flanerar kring den röda coupén. Esset i rockärmen var en av världens minsta V6:or på 1,8 liter under huven, endast slagen av Mitsubishis 1,6-litersmotor i sin litenhet. Ljudet var rätt, genom avgasröret lät det Alfa-sexa, men någonstans där slutar lovorden...

Motorn var helt enkelt för klen och för dålig. Hur mycket än testskribent PeO Kjellström letade bland varvregistret lyckades han inte locka fram kraft ur rovan. 136 hästkrafter, som i och för sig var mer än i MX-5, var helt enkelt för lite. Och för att nå dem krävdes 6 800 r/­min! Att peta ner en V6:a avskrevs snabbt som rent imagemässigt. Varför ingen turboladdning, Mazda?
Som ytterligare salt i såren var förbrukningen hög och fjädringsvägen extremt kort vilket gjorde den obekväm på dålig väg.

Du lär inte se många röda coupémazdor parkerade utanför Gul&Blå på denna sida millenniet, jeansföretaget gick i konkurs 1995, även om rättigheterna till varumärket såldes vidare. En snabb blocket-sökning på MX-3 ger ingen träff alls. Utomlands finns en handfull, muggiga så klart, men för just inga pengar alls. I dagsläget ingen framtida klassiker, men vem vet – ge det några år till så kanske den får uppskattning. Om inte för sin motor, men möjligen för sina tidstypiska former. De kan omöjligt bli värda mindre.