Foto: Glenn Lindberg / Teknikens Värld

Den fruktade besten – vi kör The Beast

Den ser ut som en överjäst coupé från 1970-talet, men under det gula skalet döljs något helt annat. Med en Merlin V12-motor på 27 liter från ett flygplan och ett Guinness-rekord på sitt samvete är detta ett riktigt monster som lystrar till namnet ”The Beast”. Och vi har kört den!

Vill du läsa mer av vårt Premium-material?

Jag kommer inte ihåg exakt när ”The Beast” kröp in i mitt medvetande, men det måste ha varit någon gång i början av 1980-talet. Kanske en svartvit bild i en motortidning, eller i en Super Trumf-kortlek – starkast, snabbast, störst. Den spelade i en helt egen division med sin totallängd på bortåt sju meter, 27 liters slagvolym från den Rolls-Royce-byggda Merlin-motorn, runt 1 000 hästkrafter och en toppfart som fick italienska fullblod att verka pinsamt långsamma.
Allt detta gjorde den till världens stark­aste gatlegala bil, vilket den omnämndes som i Guinness rekordbok.
Den hade klarat sig igenom den brittiska bilprovningen och fick alltså framföras på allmän väg. Att den skulle etsa sig fast i bakhuvudet på en motortokig femåring var självklart. 

När jag drygt 25 år senare av en slump får reda på att bilen är körbar och fortfarande är i sin första ägares vård blir jag som besatt. Jag måste hitta den. Och köra den!
Genom olika kontakter lyckas jag få tag i John Dodd, mannen bakom det vansinniga fordonet. Numera bor han i Malaga och kör fortfarande The Beast någon gång i månaden.
– Jo visst, säger John Dodd, kom ner så ska vi ta ut den.
Han verkar vara en skön typ. Alla som är 76 år och kör runt i bilar med 27 liters V12-motor och 1 000 hästkrafter borde röstas in i motorvärldens Hall of Fame.
Men alla har inte delat den uppfattningen, visar det sig när jag börjar forska kring bilen och mannen. Pressklipp från 1970-talet skvallrar om en rad rättsliga processer mot John Dodd. Rolls-Royce stämde honom för varumärkesintrång när han hade monterat en av deras klassiska kylarmaskeringar i fronten på sitt bygge.
Tydligen roade sig John med att köra bilen i max hastighet på de brittiska vägarna, något som knappast gjorde honom populär hos polisen. Värre blev det eftersom han var så svår att fånga och inte alls brydde sig om de rättsliga instansernas krav och pålagor.
Toppfartsnoteringarna för bilen varierar. Merparten av klippen från 1970-talet handlar om 200–300 miles per hour. Alltså 320–480 km/h. Sant eller falskt? Frågan är ovidkommande. Historien bara växer. Det framgår att mannen bakom The Beast är en potatis minst lika het som den sanslösa bilen.

1 av 3: Den är lååååång! Exakt hur lång vet ingen, men The Beast spräcker lätt sexmetersvallen. Foto: Glenn Lindberg / Teknikens Värld
2 av 3: Blotta åsynen av 27-liters V12-motor imponerar på Linus. Foto: Glenn Lindberg / Teknikens Värld
3 av 3: Fyra nyanser av brunt kännetecknar The Beasts innanmäte. Foto: Glenn Lindberg / Teknikens Värld

Ett par veckor senare landar jag och fotograf Lindberg på Pablo Picasso-flygplatsen i Malaga. En kort hyrbils­tur senare vrids klockan tillbaka till 1970-talet. I garaget hos Caja de Automaticas International står den tätt tryckt mot väggen – The Beast. Knappast snygg, men den ber inte om ursäkt för sig.
Uppsynen, med åtta rektangulära strålkastare på en front som är i stort sett lodrät, är … annorlunda. På gamla bilder syns kylarmaskeringen från Rolls-Royce, men den är borta nu. Sidoprofil­en påminner om en Reliant Scimitar GTE, som i sin tur kan sägas vara en modernare tolkning av Volvo P1800 ES.
Stor motorhuv, två dörrar och kombiutrymme där bak. Och lång som ett ösregn, herrejösses vilket fordon! Plastkarossen är välbyggd. Efter drygt 30 år är passform­en fortfarande fin.
En lätt krum farbror tassar in i garaget och presenterar sig som John Dodd.
– Jag ser att ni redan har träffat The Beast, säger han med ett leende. Hon är uppvärmd, jag var ute och körde en sväng tidigare i dag.
Vi går ett varv runt bilen. John berättar oavbrutet och svarar på mina frågor innan jag hinner ställa dem.
– Det var Paul Jameson, en ingenjör i England, som konstruerade chassit under senare delen av 1960-talet, monterade motorn i det och vände sig till mig och mitt företag för att få hjälp att lösa transmissionsproblemet. 

Redan då var John en respekterad expert på automatlådor och det hela slutade med att John köpte chassit av Paul för att sedan bygga bilen klar, en bil som dessvärre blev alldeles för kortlivad. När bilen hade ställts ut i Marmorhallarna i Stockholm började den brinna på vägen tillbaka, strax utanför Örebro.
– Ja, det stämmer. Helt plötsligt tog bilen eld och jag hann ur med blotta förskräckelsen.
Magnesiumfälgarna brann intensivt och hjälpte till att smälta motorn, men chassit klarade sig och John bestämde sig för att bygga upp bilen igen.
– Men den första bilen var bättre, snabbare. Du vet, jag körde från Göteborg till Stureplan i Stockholm på två timmar och fyra minuter! Alla sa att det var omöjligt, men det gick. Ett under att jag inte blev gripen den gången.
Det var inte bara bilen och Johns framfart som väckte anstöt. Hans företag var känt för att kunna fixa allt som hade med automatlådor att göra, oftast till bättre pris än någon annan. Bland annat lyckades han fixa ersättningslådor till Rolls-Royce och Bentley till oslagbara priser.

1 av 3 Foto: Glenn Lindberg / Teknikens Värld
2 av 3 Foto: Glenn Lindberg / Teknikens Värld
3 av 3: Upphovsmannen och den enda ägaren till The Beast heter John Dodd. Foto: Glenn Lindberg / Teknikens Värld

John Dodd rönte stor framgång. De båda märkenas verkstäder köpte vad de behövde från honom i stället för genom Rolls-Royce. Men den anrika lyxbilstillverkaren var inte lika imponerad. När John Dodd monterade kylarmaskeringen från en Rolls i fronten på sitt monster rann bägaren över och Rolls-Royce stämde honom för varumärkesintrång.
– Det kom en kille och knackade på, han hade med sig stämningen. Men jag rev sönder den och bjöd in honom på te i stället, fast han tackade nej, säger John.
Till slut kom rättvisan ikapp John Dodd och domstolsförhandlingar inleddes i London. Medierna följde det hela med stort intresse. Inte minst eftersom John varje dag körde The Beast till domstolen. När domaren hotade att beslagta bilen kom John på häst till nästa dags förhandlingar. Men domaren hade fått nog. 1981 dömdes John Dodd till sex månaders fängelse och motsvarande 330 000 kronor i böter.
– Satt du av tiden?
– Nej, aldrig! Jag flydde snabbt i den här, säger han och pekar på the Beast. Men jag blev av med huset, mina bilar och flygplanet i England, berättar han och fäller upp motorhuven.

En Merlin V12-motor tar lätt andan ur betraktaren genom sin storlek. Varje cylinders volym är större än två liter, helt absurt. Alla som är lite pålästa vet att motorn tillverkades av Rolls-Royce och användes som kraftkälla bland annat i det klassiska stridsplanet Supermarine Spitfire redan på 1930-talet, då med kompressormatning.
Just denna motor har aldrig suttit i en Spitfire, men väl i ett skolflygplan som hette Boulton-Paul Balliol. Någon kompressor finns inte här, det skulle bli för mycket kraft. John har satsat på högkompressionskolvar.
– Jag monterade samma typ av kolvar som satt i Meteor-stridsvagnen. De har bättre kolvringar så motorn ryker inte så mycket och de ger lite mer effekt.
Den officiella effektsiffran har alltid varit 1 000 hästkrafter, men John säger att man nog får ta den uppgiften med en nypa salt. Han vet inte exakt hur många pållar som finns i stallet.
– Men det räcker och blir över!
John hoppar in i bilen för den imponerande startprocessen.
– Först slår man på tändningen, sedan bränslepumparna och magneterna och sedan förvärmer man motorn i tio sekunder. Efter det är det bara att starta.
Startmotorn har ett tungt jobb att dra runt V12:an, men förbluffande snabbt hostar den i gång. Besviket konstaterar jag att det sanslösa ljudet en Spitfire kan ge ifrån sig helt saknas, det enda som märks är en lågmäld stämma. Men det är ändå mycket ljud, som en ogenomtränglig matta. När John Dodd lägger i backen för att rulla ut hörs ett otroligt mekaniskt dån från transmissionen, ett ljud som är tio gånger värre inne i kupén. Det låter som tegelstenar som far runt i en cementblandare.
Efter en kort tur som passagerare tar jag plats bakom ratten och insuper atmosfären. Huven är säkert en meter längre än på något annat jag hittills har kört, tomgångsvarvet ligger på ungefär 120 r/min, ljudnivån är den mest obehagliga någonsin. Mitt i denna oroshärd sitter jag. Nu är det dags. Må det bära eller brista – nu ska vi tämja The Beast.

1 av 3 Foto: Glenn Lindberg / Teknikens Värld
2 av 3: Säga vad man vill om The Beast, men att kalla den vacker... nej. Foto: Glenn Lindberg / Teknikens Värld
3 av 3 Foto: Glenn Lindberg / Teknikens Värld

Jag lägger i drive, bilen hoppar till och börjar rulla när bromsen frigörs. Med lätt gaspådrag skjuter den fart – vi rullar! Motorn märks knappt, annat än att kraften alltid finns där. Hade det inte varit för transmissionens extrema oljud hade det kanske gått att njuta av färden.
För mig är det helt obegripligt att John Dodd faktiskt har använt The Beast för längre transporter. Tydligen är det en mellanlåda, som växlar ner vridmomentet till hälften för att bakaxeln ska överleva, som för oljud. Enligt John går det inte att fixa.
Jag har en hel koloni fjärilar i magen när vi rullar ut i trafiken. Det krävs kraft i massor för att hantera styrningen, inte minst vid gathörn och i de många rondeller vi träffar på. Samtidigt är det ett äventyr att hålla reda på var bilen börjar och slutar. Vid filbyten gungar bilen rejält när den egna vikten sätts i rörelse. Bromsarna kräver kraftigt pedaltryck om man ska kunna följa trafikrytmen. Det fungerar, men det är långt ifrån en njutning. Skräckblandad njutning? Nej, inte ens det. Kanske på en avlyst bana, men inte ute i trafiken. 

Efter en kort provtur har jag lyckats virra till det och hamnat på Ikeas parkering. Vattentemperaturen stiger och det finns ingenstans att vända. John börjar bli irriterad och jag kan bara ursäkta mitt korkade vägval. Men vem tänker logiskt med en 27 liters V12:a rakt framför sig?
Efter lite trixande hit och dit får jag skutan åt rätt håll och tre minuter senare rullar vi in i garaget igen. Motorn tystnar, jag kliver ur bilen medan John fäller upp huven för att kolla läget.
– Det är okej. Den gillar inte när det går för sakta bara.
Visst är det bra att den inte kokade, men själv är jag mest nöjd med att vara tillbaka på ruta ett. Hel och ren. Men en fråga är obesvarad.
– Varför byggde du bilen?
– Jag ville bygga den starkaste, snabbaste och värsta gatlegala bilen. Och det gjorde jag.
Efter alla dessa välkryddade historier serveras kärnan i två korta meningar. Det går inte att låta bli att imponeras av mannen och maskinen. För oavsett vilken upplevelse den förmedlar är The Beast – och John Dodd – en del av motorhistorien och satte sitt avtryck i 1970-talet. På gott och ont.

(Reds. Anm. Snittförbrukningen sägs ligga på strax under 12 l/mil.)

Artikeln publicerades ursprungligen i Teknikens Värld 7/2009.

Mer Klassiska Bilar och udda fordon läser du om här! 

Andra Bestar

Redan prenumerant?

Papperstidning eller digital

Digital prenumeration

Allt du vill veta om alla bilar

Gratis första månaden - därefter 99 kr/månad

  • Flest och mest omfattande tester av nya bilar
  • Alla nummer av e-tidningen
  • Nyheter, provkörningar och fakta inför ditt bilköp
  • Avsluta prenumerationen online när du vill

Genom att klicka på "Fortsätt" godkänner jag prenumerationsvillkoren och bekräftar att jag tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

Skapar ditt konto

Vänligen vänta medan vi skapar ditt konto

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

2 månader Premium för bara 19 kr - när du gör vårt quiz!