Provkörning av Aston Martin DB9

Provkörning av Aston Martin DB9

Vill du läsa mer av vårt Premium-material?

Basfakta

Pris

 1 419 000 kronor.

 Motor

 12-cyl längsmonterad V-motor, 2 överliggande kamaxlar per cylinderrad, 4 ventiler/cylinder. Kompress­ion 10,3. Borrning/slag 89/79,5 mm, volym 5 935 cm3. Max ­effekt 450 hk (331 kW) vid 6 000 r/min, max vridmoment 570 Nm vid 5 000 r/min. 

 Kraftöverföring

 Bakhjulsdrift. 6-växlad automatlåda. Aktivt antisladdsystem (ESP). 

 Fjädring/hjulställ

 Skruvfjädring och dubbla triangel­länkar fram och bak. 

 Styrning

 Kuggstång, fartberoende servo. 3,0 rattvarv, vändcirkel 11,5 meter. 

 Bromsar

 Ventilerade skivor fram och bak. Låsningsfritt system. 

 Hjul (fram-bak)

 Fälgbredd 8,5-9,5 tum, däck 235/40 – 275/35 ZR 19 bak. 

 Mått & vikt (cm/kg)

 Axelavstånd 274, längd 470, bredd 188, höjd 132, spårvidd fram/bak 157/156. Tjänstevikt ca 1 710, maxlast ca 300, max släpvikt 0 kg. Tank 85 l.

 Fartresurser*

 Toppfart 300km/h.

 Bränsleförbrukning*

 Blandad körning ca 1,75 l/mil.

 *Enligt tillverkaren.

 

Bondfångaren

Aston Martin säljs åter i Sverige. En god anledning till att ta reda på hur James Bond kommer att få det på jobbet. Lånade sålunda bilhandlarens enda DB9, köpte en smoking, senaste Agent X9 och gav mig ut i det svenska Bond-landet

Mr Bond hälsar på i Målilla. Hungern har nämligen satt an med oväntad plötslighet. Jag svänger in vid Sibylla-kiosken, slår av V12-motorn och ålar mig ut ur kabinen för att studera menyn. 

 Det får bli en smal grillad med bröd. Och en Pucko, skakad inte rörd. Livet är sannerligen inte en dans på rosor. Bilen är å andra sidan ganska okej. Aston Martin DB9, James Bonds nästa tjänstebil och en riktig Grand Turismo. Linjerna påminner inte så lite om föregångaren DB7, men ställer man generationerna intill varandra ser man att DB9 blivit mer på alla ledder – längre, bredare och högre.  

 Mer motor är det också. DB7 hade i grundversionen en rak sexcylindrig motor på 3,2 liter. DB9 finns bara med en sexliters V12, samma motor som i gamla DB7 Vantage. 450 hästkrafter och stinn av vridmoment.  

 Pris: 1 419 000 kronor. Aning dyrt för vanliga dödliga, men hungern efter engelskt hantverk måtte ha växt under märkets frånvaro i Sverige. Callisma AB, med hemadress i Djursholm utanför Stockholm, har sålt inte mindre än sju Aston sedan de tog upp försäljningen för några månader sedan. 

 För Aston Martin markerar DB9 att företaget åter är på banan. Under några år såg det faktiskt ganska mörkt ut. Försäljningen sjönk till plågsamma 124 exemplar 1993. I år siktar man på mer hälsosamma 2000 bilar. 

 Ett annat omen är att James Bond åter rattar märket. James Bond och Aston Martin blev ett par i varumärkesvärlden redan 1964 när Q i utrustade 007 med Aston Martin DB5, först i Goldfinger, sedan i Åskbollen. Men hur nöjd var Bond med byggkvaliteten? I ”Man lever bara två gånger” från 1967 kör Bond Toyota av alla märken. Vi har efter det sett en rotlös Bond vandra från märke till märke, ibland Lotus, ibland BMW. Men i den senaste filmen, Die another day, var Bond åter i selen hos Aston Martin, nu körandes sportmodellen Vanquish.  För övrigt var filmbilarna som byggdes för isjaktscenerna fyrhjulsdrivna och försedda med en 302 kubiktums Ford V8. Fusk! I nästa film, Casino Royale som kommer 2006, lär James Bond köra en DB9. Gissningsvis med andra tillval än de som nämns i broschyrerna. När jag träffar Bond kommer jag att varna honom för Målilla-kiosken. ”They had no dry Martini, only Pucko” kommer jag att säga.  

 Dags att åla tillbaka till kupén. Just ursteget är förmodligen orsaken till att man tvingas byta ut Bond-skådespelarna med jämna mellanrum. När kroppens årsringar travats runt midjan går det inte längre att ta sig ur förarstolen utan att regissören tvingas klippa i filmen.  Det är för övrigt ganska trångt i kupén, trängre än vad man tror att döma av bilens yttermått. Takhöjden är en begränsning, man bör inte som fotografen Claes vara 192 centimeter. Är man mer Bond-byggd – som jag alltså – sitter man dock utmärkt. Stolen är elektriskt justerbar i längd- och höjdled, och kan lättast beskrivas som en hybrid mellan sportstol och bekväm långresestol.  

 Väl på plats bakom ratten närmar sig en av de absoluta höjdpunkterna för Aston-förare – trycket på startknappen av glas, och den därpå följande musiken från tolvmannabandet under huven. V12:an har försetts med en riktig racingtenor. Tungt gurglande på tomgång, men en spetsig, vass sång när den varvas upp. Man behöver inte vara motorljudsfetischist för att njuta av den orkestern.

 DB9 saknar växelspak. Där spaken en gång var finns bara en smärre byggrop kvar, lagom för en omodernt stor mobiltelefon. I stället har DB9 tryckknappsautomat. Ganska gammaldags, Chrysler hade ju detta för nästan 50 år sedan, men eftersom knappar alltid känns en aning futuristiskt blir blandningen en mycket typisk Aston Martin-cocktail.   Efter att ha tryckt på Drive-knappen går färden går söderut mot Skåne, genom ett stormruskat Småland. Vägarna är allt annat släta och Aston Martin DB9 låter mig njuta av varje ojämnhet till fullo. Efter en stund känner jag mig ”shaken, not stirred”. Jag tror att James kommer att gilla den detaljen. 

 Men fungerar den som långresebil? Upp till 100 km/h upplevs DB9 som ärligt talat som ganska bullrig. Det låter mycket, från motorn och inte minst från vägen. Däcken (fram 235/40, bak 275/35!) genererar en ljudmatta som reservationslöst förmedlas till föraren.   Den styva chassisättningen är gjord för högre hastigheter, för motorvägar utan fartbegränsning. Där kan man njuta av att bilen går riktigt stabilt även i högre farter. Du märker inte när du passerar 200 km/h. Bilen accelererar stadigt, styrningen känns trygg som urberget, bilen går spikrakt. Som en pojkdröm. 

 Till skillnad från tyska konkurrenter saknar DB9 toppfartsbegränsning. Fabriken påstår att den gör 300 km/h. Vi hade inte möjlighet att testa om det stämmer, det kräver en ännu längre raka än Sveavägen. Ruben Börjesson, redaktionens rallyräv och testbas, menar att många av superbiltillverkarna ljuger om både effekt och toppfart. Om DB9 kan vi i alla fall säga att den accelererade friskt även närmare 240 km/h. Den mer normala mätnormen 0-100  km/h klockar vi på 4,85 sekunder, 160 km/h nås på 10,1 sekunder. Du behöver nästan aldrig behöver tveka inför en omkörning.  Den vanliga omkörningsacceleration 70-130 km/h tar 4,1 sekunder! I jämförelse med Bentley GT, också den försedd med en V12 på sex liter, ter sig siffrorna konkurrenskraftiga. Men jag tror inte att bilens attraktionskraft  hänger på några futtiga decimaler. 

 Aston Martin DB9 lever, trots motoreffekt och däckbredd som en asfaltsvält, i grunden på en brittisk charm och elegans. Det finns en omsorg om detaljer. Instrumentet är fräst ur ett stycke aluminium och mätarskalornas indikeringar är markerade med något som ser ut som slipade kristaller. Snyggt! 

 Bilen är bred men sittbrunnen smal. Detta eftersom mittkonsolen är ohyggligt bred. I testbilen ett mellanstort bambusnår fyllt med knappar. Gillar man inte bambu finns  mörk valnöt och mahogny som alternativ. Virket är obehandlat. Tanken är att träytan i en Aston ska mörkna med åren, åldras naturligt. En fascinerande tanke. Är bilen tillräckligt dyr vill man att den synbart ska åldras, medan billiga bilar är för evigt inplastade. Andra detaljer kan se väl enkla ut, till exempel de pålimmade speglarna på baksidan av solskydden. De är ca tre centimeter smala, passande när man rättar till flugan. Som många andra bilar har DB9 tändningsnyckel och separat ”klump” som styr fjärrlåset. Till synes oförargliga tingestar om det inte vore för det faktum att nyckeln så tydligt är från Ford/Jaguar, fjärrlåsenheten från Volvo. Vissa störs av det, man vill inte bli påmind om släktskapet var gång bilen öppnas. Själv står jag över slikt, jag har annat att tänka på – stormaktskonflikter, Spectre-konspirationer, vårrea på Rusta – you name it.  Ett par timmar senare har  vi nått metropolen Kristianstad. I närheten ligger Bäckaskogs Slott där vi har tänkt att göra en Bond-mässig entré och övernattning.  På vägen dit, på Shell-macken vid E22:an fylls tanken upp. 1,5 l/mil har den dragit, riktigt bra med tanke på körprofilen. Shell-kassörskan verkar lida av någon slags muskelsjukdom, det rycker i mungiporna när jag betalar soppan, Zingo och senaste numret av Agent X9.  Det är som det är med lantisar... Förmodligen är jag den första kunden med klass i dag. ”Don´t fyll the tank in Kristianstad” ska jag säga till Bond när jag träffar honom. ”They are only bonnlips” 

 När jag kör i väg från macken lyser en varningstext på panelen. ”Bagageluckan öppen” står det. Jag stannar, går runt och försöker stänga den. Utan framgång, låset verkar ha kommit ur läge.  Claes i passagerarsätet muttrar något om ”engelsk kvalitet”. Hade bilen haft katapultstol hade jag sluppit höra gnället.  Vi rullar sakta vidare på en smal byväg, men stannar när vi ser smedens verkstad i byn Bäckaskog. På en lerig gårdsplan står ett 50 år gammalt Renault-skåp. Själv bryter smeden i en Mercedes från sent 70-talet.  Förmodligen rätt know-how för att kunna tackla ett Aston-lås. Eftersom inget rubbar en äkta snapphane höjer han bara på ena ögonbrynet när en sprillans ny DB9 stannar till, och jag kliver ut för att sekunden senare sjunka ner i lervällingen på planen. Jag drar upp mina smokingbyxor, klafsar fram till smeden och förklarar läget.  Varpå han tar med en rejäl mejsel och trycker låset till rätt läge. ”Vicket smäck” säger han på klingande göingska, och vill för övrigt inte ha betalt för operationen. 

 Jag kontrar med att han numer kan betrakta sig som auktoriserad Aston Martin-reparatör. Till slottet är det bara ett par minuter, och i slottsfoajén kan jag äntligen jag konstatera att jag har kommit hem. Flott, gammaldags – slottets äldsta murar stammar från 1200-talet. Och folk som är vana vid Bond-klass. Inga undertryckta flin, inget fnitter.  Receptionistens förvånade blick går snarast förbi mig, mot de leriga spår som förföljer mig från dörren. Sedan får Claes ett rum i slottsgemaken, medan jag skickas ut till annexet. Och hörde jag inte haggan viska ”Bond-dräng” till sin kollega? Som om det gamla slottet skulle vara något speciellt, bara för att Karl XV slaggade där. Nästa år kommer alla att vilja sova på annexet, ”Sveriges James Bond sov här” kommer de att säga på turistbyrån. ”På rum 81 rengjorde han sina skor” kan jag tillägga.   Nästa dag vidtar det hårda biltestandet. ”Ett skitgöra, men det är bättre än att jobba” som en kollega en gång sade. Vår Aston Martin börjar kännas riktigt hemtam. Det tar ett tag att växa in i en bil av den här kalibern. Med baksäte för nyfödda och ett litet bagageutrymme är den ju riktigt praktisk. Men som vardagsbil?  Förmodligen är en vanlig Volvo bekvämare, skönare och på alla sätt mer användbar. På mer än ett sätt har tiden sprungit ifrån superbilarna. Förr, på 1960-talet, levde de på att kunna leverera utomjordiska prestanda. Men när vanliga bruksmärken började gå nästan lika fort och dessutom tystare, bekvämare och säkrare försvann lyskraften och superbilsmagin svalnade. Till slut fick märkena fick räddas av större bilkoncerner. Ferrari och Maserati gick till Fiat, Lamborghini och Bentley till VW-koncernen, som även förväntas sätta Bugatti på marknaden. Bristol, på 1960-talet en skarp Aston Martin-konkurrent, är ett av få märken som står på egna ben. Eller ska vi säga kryckor? Med masstillverkade delar kan Ford och Volkswagen  banta produktions- och utvecklingskostnader, och dessutom göra bättre bilar.  Men ett visst utanförskap måste till. När jag sätter mig i en Aston Martin ska den kännas annorlunda. Och den karaktären har Aston Martin, med råge. Den kan till och med upplevas som prisvärd, när jag tänker på vad jag betalade rörmokaren sist.    Värsta konkurrenten kommer från familjen, nya Aston Martin V8 som börjar säljas senare i år för ca 1 miljon kronor. Snygg, vacker och ruskigt snabb. Dessutom försedd med en praktisk halvkombilucka, någon gång ska väl golfvagnen med. Men till skillnad från DB9 strikt tvåsitsig.  Ett annat alternativ är Bentley GT. En bil som är väl så rask och faktiskt känns bättre sammanskruvad. Men hur coolt är det att serva sin Bentley på Volkswagen-verkstaden i Södertälje?  Bond slipper bry sig, det är redan bestämt att det blir en Aston Martin i jobbet. Han kommer att bli nöjd tror jag. Men grabbarna på verkstaden  får fixa till lite fler finesser. ”You must lyssna to much shit if you don´tput in catapult-seat” ska jag säga till honom när vi träffas. ”And install a shoeclean-automat as soon as possible.”

Redan prenumerant?

Papperstidning eller digital

Digital Prenumeration

ALLT DU VILL VETA OM ALLA BILAR

Gratis första månaden - därefter 99/mån.

Ingen bindningstid.

  • Vi kör och bedömer alla bilar på svenska vägar
  • De bästa och mest detaljerade testerna av nya bilar
  • Alla nummer av e-tidningen fem år bakåt i tiden
  • Vi står på din sida – här får du hjälp inför ditt bilköp
  • Avsluta prenumerationen online när du vill

Genom att klicka på "Fortsätt" godkänner jag prenumerationsvillkoren och bekräftar att jag tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

Skapar ditt konto

Vänligen vänta medan vi skapar ditt konto

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Läs Premium i 2 månader för endast 19 kr här!