Äventyrskänsla i Morgan

Provkörning av Morgan Roadster V6

Basfakta

Motor 

Längsmonterad V6, 2 överliggande kamaxlar per cylinderrad, 4 ventiler/cylinder. Kompression 10. Borrning/slag 89/79,5 mm, 2967 cm. Max effekt 226 hk (166 kW) vid 6150 r/min, max vridmoment 285 Nm vid 4000 r/min.

Kraftöverföring

Motorn fram, bakhjulsdrift. 5-växlad manuell låda. Hastighet vid 1000 r/min på högsta växeln: 38 km/h. 

Fjädring/hjulställ

Fram individuell upphängning, skruvfjädrar, bak stel axel, bladfjädrar och panhardstag.

Styrning

Kuggstång, ingen servo. 

Vändcirkel 10 m. 

Bromsar 

Skivor fram, trummor bak. Ej låsningsfritt system.

Hjul/däck

Aluminiumfälgar, däck 205/50-15 (standard). 

Mått/vikt (cm/kg) 

Axelavstånd 249, längd 401, bredd 172, höjd 122, spårvidd fram/bak 129/144. Tjänstevikt ca 1000, maxlast ca 400, max släpvikt 1100. Tank 55 liter.

Prestanda (fabriksuppgifter)

Toppfart 216 km/h. Acceleration 0-100 km/h 5,2 s. 

Bränsleförbrukning EU-norm

Stad 1,39, land 0,74, blandad körning 0,98 l/mil.

 

En skön blåsning

Den är hopplöst föråldrad, dyr och opraktisk. Men Morgan bjuder också på en stor portion äventyrskänsla, och ingen annan bil är så belönande att anlända i.

Trots att jag är uppväxt med engelska bilar och tvingats åka M.G. TD 1950 iförd orange, vadderad hjälm, sett hur farsan svettats över en trasig dieselpump i vår Londontaxi och ägt fler hundkojor än John Lennon är det första gången jag ska sätta mig bakom ratten i en Morgan. Men förväntningarna är faktiskt inte speciellt högt ställda, min bild av märket är den av en anakronism som hålls vid liv av ett fåtal välbeställda kunder - som tycker att en Harley är för mycket arbetarklass.

Om några timmar kommer jag att vara omvänd.

Det är en frisk och klar höstmorgon, en av de allra sista ska det visa sig, och trots att det bara är några plusgrader är det ingen som helst tvekan om att det ska åkas öppet. Den enkla suffletten är mest till för att skydda inredningen vid parkering.

Vi krånglar oss ned i sittbrunnen. Trots att Morgan Roadster tar ganska mycket plats på bredden sitter vi axel mot axel i våra tjocka jackor. Något bagageutrymme finns egentligen inte men Linus har ändå på något sätt lyckats få med sig sin omfattande kamerautrustning. Det mesta ligger utspritt i det lilla utrymmet bakom stolarna, under den ihopvikta suffletten, men några grejer ligger och skramlar vid fötterna. Ett bagageräcke över reservhjulet må förstöra linjerna men känns i det närmaste ofrånkomligt.

Vi drar iväg med avgasljudet studsande mellan husväggarna och vinkar till Linus familj som står i köksfönstret och ser lite avundsjuka ut. Vilket sätt att börja en onsdag i november!

Vår gröna Morgan ser ut som Morgan alltid gjort. Karossens grundform, liksom konstruktionen med ram samt aluminiumkaross på en stomme av askträ, var klar redan 1936. 

Men nu har stora saker skett, åtminstone mätt med Morgan-mått. Under huven sitter efter 35 år en ny motor!

Att motorer överlever en bilmodell och kan användas i nästa generation är vardagsmat i bilbranschen. Att en kaross överlever en motor är däremot betydligt ovanligare. Ändå hade Morgan valt en extremt långlivad maskin till sin +8-modell, lanserad 1968. Men trots att Rovers lättmetall-V8 blev en riktig långkörare, lades tillverkningen till slut ned förra året och Morgan fick se sig om efter en ny motor.

Ersättarmaskinen kommer från Ford Mondeo - ja det är bara att tugga i sig. Men V6:an från ST220 är starkare, lättare och kompaktare än den gamla V8:an och den både låter och gör gott i den cirka 1000 kg lätta farkosten. Och eftersom trelitersmotorn på 226 hk är mindre har den kunnat placeras längre bak i motorutrymmet, vilket gett en bättre viktfördelning. 

Den femväxlade lådan kommer från Jaguar S-Type och motorn är som sig bör monterad på längden under den långa huven.

Motorn svarar fantastiskt och det är tydligt att gaspedalen ska behandlas med respekt. Att få ner kraften i backen är helt upp till föraren, här finns inga elektroniska hjälpsystem och hjulupphängningarna är milt sagt ålderdomliga. Och så handlar det som sagt om 226 hk i 1000 kg...

Enligt fabriken ska 0-100 km/h klaras på 5,2 sekunder och det känns inte som ett påhitt. När jag trycker till på gasen känns det nästan som om bilen ska stegra sig, att framhjulen ska tappa kontakt med marken. Vansinnigt roligt men lite läskigt också. 

Uttrycket övermotoriserad är ett understatement. 

På jämn landsväg är körupplevelsen skapligt avslappnad. Växelföringen är distinkt och väl avvägd, men det fina vridet i motorn gör att man inte behöver använda spaken så ofta. 

Interiören bjuder på en blandning av utsökt hantverk och - sorry! - billig skit. Det är uppenbart hur allt är gjort, överallt är det skruvskallar och muttrar, det finns inga kåpor som döljer elinstallationerna och allt bär den prägel av hantverk man väntar sig av en bil som är handgjord. Läderklädseln med sin gröna ?piping? är fantastisk men den trista ratten från Biltemas realåda och växelspaks-

knoppen som verkar snodd från en Ford Scorpio 1986 förstör helheten. Instrumentpanelen i polerat ädelträ är extrautrustning, Den är vacker men känns inte rätt i en sportvagn. Och min tumme saknar en startknapp mitt på panelen att trycka på. 

Äntligen är vi ute ur stan och kan ersätta motorvägen med kurviga småvägar. Med skräckblandad förtjusning ger jag mig på böj efter böj. Fartupplevelsen är berg-och-dal-bane-hissnande redan i låga hastigheter. Jag lider med Linus som måste ha mig som chaufför.

Styrningen är nog den konstigaste jag stött på. De första fyra-fem graderna är den tung, sedan går det plötsligt ännu tyngre. Att servostyrning saknas kanske inte behöver påpekas. Precisionsplacering i kurvorna är svårt, särskilt om underlaget är ojämnt, då hinner hjulställen helt enkelt inte med. Jag måste ständigt korrigera kursen och då gäller det att nästan hänga sig i ratten för att få hjulen i någorlunda rätt riktning. Framvagnen är en av Morgans stoltheter, hjulen fjädrar upp och ned längs en vertikal axel och hjulgeometrin är därför konstant. Sliding pillar kallas konstruktionen med rötter långt tillbaka i Morgans historia men den gör sig bättre på jämnt underlag. Bakaxeln är stel och upphängd i bladfjädrar, det stöter duktigt på dålig väg och minsta sten känns i baken.

Emellanåt känns det som om bilen kör mig, inte tvärtom. Men jag inbillar mig ändå att trots bristen på precision finns där en underliggande stabilitet. Bilen är utrustad med breda stålekerfälgar (+27000 kronor) med 17-tumsdäck och de greppar i alla fall på torrt underlag. Låg vikt och tyngdpunkt gynnar också vägegenskaperna och för varje böj blir det bara roligare. 

Att åka öppet i moderna bilar är ingen match, man blir bortskämd med upphissade sidorutor, turbulensskydd i nacken och rejäla värmepaket. 

Att åka öppet i Morgan är en prestation. 

Det blåser från alla håll och vinden tar sig in på de mest oväntade ställen. Bakom den låga vindrutan bildas ett baksug som gör att vägsmutsen letar sig upp på rutans insida och vi måste ständigt torka den ren. Den ljusa inredningen drabbas också. Med de lösa sidorutorna borttagna blir det ännu värre och trots åtskilliga lager kläder under den inlånade Barbourjacken letar sig den kalla höstluften in och kyler min hud. Vi sätter snabbt tillbaka sidostyckena igen. 

Dagen blir allt gråare och råare men vi är fullständigt uppfyllda av åk- och körupplevelsen i Morgan. Vi säger inte mycket till varandra men det händer då och då att någon av oss skrattar högt. Får man ha så här kul på jobbet?

Efter en dagsetapp i en modern vagn i halvmiljonklassen kan man mycket väl befinna sig i Berlin för att utvilad vara upplagd för en kväll på stan. När det börjar skymma har vi bara kommit till Norrköping och vi är uttröttade och vrålhungriga. 

Vi har visserligen inte kört raka vägen men trippmätaren (hu, digital!) visar att vi inte hunnit med mer än drygt 30 mil. Men vilka mil! 

Vi känner oss som äventyrare som återvänt levande till civilisationen efter många och långdragna strapatser. Så här måste det ha varit att resa i bilens barndom. Och här snuddar vi nog vid hemligheten bakom varför Morgan fortfarande finns. Få om några nya bilar är så belönande att anlända i. 

På Hotel Kneippen har man snällt nog röjt ur sitt lilla garage för att bilen ska stå säkert och torrt, den som åker Morgan måste planera. 

Ur skuggorna lösgör sig en man som stannar och beundrar bilen. Han berättar att han också har en Moggie, en +4 från 1960-talet.

- Och den brukade faktiskt stå i det där garaget, säger han. När jag ägde hotellet. 

När det sedan visar sig att nuvarande hotellägaren heter Morgan i förnamn vet vi att vi kommit rätt. 

Med blossande kinder krånglar vi oss ur sittbrunnen. De små dörrarna gör egentligen inte mycket för att förenkla in- och utträde men de är söta. 

Efter en rejäl stek och en välsmakande öl längtar vi till våra hotellrum, någon sen kväll blir det inte. När jag skalar av mig lager efter lager känner jag en begynnande träningsverk i överarmarna. 

Det känns som om jag åstadkommit något stort idag. 

Redan prenumerant?

Papperstidning eller digital

Digital prenumeration

Allt du vill veta om alla bilar

Gratis första månaden - därefter 99 kr/månad

  • Flest och mest omfattande tester av nya bilar
  • Alla nummer av e-tidningen
  • Nyheter, provkörningar och fakta inför ditt bilköp
  • Avsluta prenumerationen online när du vill

Genom att klicka på "Fortsätt" godkänner jag prenumerationsvillkoren och bekräftar att jag tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

Skapar ditt konto

Vänligen vänta medan vi skapar ditt konto

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

2 månader Premium för bara 19 kr - när du gör vårt quiz!