Året är 1995 och på Genèves bilsalong står en Renault som ingen tror kommer att se i produktionsutförande, den avfärdas som ytterligare en showbil för att dra besökare till montern. När den året därpå faktiskt började säljas som Sport Spider var det troligen många som stod med hakan i backen. Nästan lika många ger oss förvirrade blickar när vi susar fram i den Alpineblå och låga skapelsen i Stockholmstrafiken. Växellänkaget ger ifrån sig mekaniska klick när jag letar mig upp bland växlarna i den manuella lådan. Bakifrån hörs ett försiktigt muller från den fyrcylindriga tvålitersmaskinen som sitter på tvären precis bakom ryggstödet. Det är samma motor som även sitter i första generationens Renault Megane och Clio Williams. Den levererar 150 hästkrafter, men mer behövs inte för att sätta rejäl fart på lilla Sport Spider som endast väger ett ton. Vikten är dock ganska hög sett till hur mycket Renault bortprioriterade under utvecklingen. Detta är en superanalog tävlingsbil för gatbruk. Samma F7R-motor som i denna satt också lite otippat i ryska Moskvitch 214242.
Mer från Moderna Klassiker läser du här!
Än så länge är motorvarv och hastighet låg då trafiken är tät och sommarsolen steker i sittbrunnen. Någon klimatanläggning fanns det inte en tanke på under utvecklingen av detta lättviktsbygge, här är det fartvind som står för ventilation. Mittkonsolen utgörs av tre knappar och en liten svart yta där saker som motorlampa och blinkersindikering samlats. Knapparna är kopplade till varningsblinkers och den eluppvärmda vindrutan, den tredje är en blindknapp. Med andra ord en spartansk interiör. Instrumenteringen är minst lika enkel med tre mätare framför ratten. Oljetryck, varvräknare och kylvattentemperatur. Hastighetsmätaren är placerad i mitten på instrumentpanelen i en liten digital skärm. Sittbrunnen är helt avskalad från ljuddämpande material och aluminium-monocoquen är helt exponerad med vackra svetsfogar. Golvet består av en slags bikakeplastskiva. Stolarna från Recaro är riktigt bekväma med gott om stöd i sidorna, tyvärr är sittpositionen lite för hög så att jag får vindrutans övre ram i blickfånget. Men Magnus Blommé har en lösning på problemet. Sittdynan är tvådelad, den bakre delen plockas enkelt bort och ersätts av ett sittunderlag à la ”fika i skogen”. Det kanske låter obekvämt men fungerar förvånansvärt bra och sitthöjden blir optimal.
Lufttemperaturen närmar sig 30 grader och tacksamt nog närmar även jag och Sport Spider oss öppnare landskap och slingriga landsvägar. Ryggen sitter som klistrad mot ryggstödet av värmen och jag petar ner till trean inför kurvorna. Allt som varvtalet stiger och tempot höjs börjar ljudet där bakifrån vridas upp. När nålen närmar sig trakterna kring 5 000 r/min bildas någon slags resonans som får armhåret att resa sig. Den raspiga tonen påminner faktiskt om Sport Spiders föregångare Alpine A110 Den härliga ljudkulissen kan jag även tacka avgassystemet som inte är standard för, det är hämtat från den så kallade Trophy-versionen av bilen och är lite öppnare än original. Klockrent och inte alltför bröligt.
Styrningen som är helt oassisterad svarar på minsta utslag vilket gör körningen minst sagt aktiv oavsett vilka siffror som hastighetsmätaren visar. Sport Spider dyker in i apex, greppet är enormt och det känns som att jag skulle kunna köra hur snabbt som helst. Styrningen förmedlar minsta lilla gruskorn som passerar under gummit och sedan flyger rasslande upp i hjulhuset. Just denna Sport Spider rullar på klistriga R-däck som gör under för väghållningen, åtminstone på torrt och grusfritt väglag. Tack vare den låga vikten är den ytterst lätthanterad och svarar snabbt när högerfoten trycks ner. Jag har dock valt helt fel skor för bilen. De är alldeles för breda vilket gör att jag trasslar in mig i pedalerna som sitter mycket nära varandra. Men det är enbart mitt fel och med rätt fotdon är de optimalt placerade för aktiv körning med mellangas och allt vad det innebär. Tack vare mycket god väghållning är det inga problem att hålla ett högt tempo, men när det blir dags att sänka farten stöter jag på något som jag varnats för innan. Bromsarna är helt oassisterade vilket kräver en mycket stark bromsfot och en del tillvänjning. Jag stannar till vid en utfart för att pusta ut och där ligger lite löst grus på asfalten som direkt flyger upp i hjulhusen och skramlar likt en maracas.
Den nätta dörren svänger uppåt och framåt som hos en McLaren, tack vare att hela karossen, inklusive dörrar, är tillverkad i plast väger den i stort sett ingenting. Jag häver mig ur sittbrunnen – när jag lossat t-shirten från ryggstödet – för att prata med ägaren Magnus Blommé. Tur att hela sittbrunnen är klädd i vädertåligt material som är lätt att spola av. Tänk vattenskoter så förstår du vad jag menar.
Magnus har ägt bilen i cirka fem år men egentligen ville han ha en mer klassisk Renault.
– Båda föräldrarna körde ju R8 Gordini när jag var liten så det var ju en sådan jag ville ha. Men prisläget på dem var tyvärr lite högt. Då kom jag att tänka på Sport Spider och det är ju lite av en modern tolkning av R8 Gordini, säger Magnus.
Liksom R8 Gordini var även Sport Spider en kultbil redan från start. Den förstnämnda sålde dock i större upplaga än den bil vi kör i dag. Det ska endast ha sålts cirka tjugo Sport Spider i hela Norden. Hur många som finns kvar i Sverige i dag är svårt att säga men beståndet lär inte ha ökat. Till skillnad från R8 Gordini kräver Sport Spider lite mer av sin köpare. Det är knappast någon bil du tar till vardags, och den saknar allt vad bekvämlig utrustning heter. Detta är en bil du tar när du ska ut och köra enbart för att just köra. Visst finns det ett litet bagageutrymme i fronten i form av en plastbalja, den rymmer 78 liter och sväljer därmed ett par mjuka väskor eller liknande. Men Sport Spider är ändå ingen långfärdsbil, särskilt inte om vädret är blött. Något Magnus Blommé fick erfara då han köpte den i Skåne och körde hem till Stockholm, i regn. Trots att bilen då hade ett plasttak av eftermarknadskonstruktion och tillhörande sidorutor så trängde det in vatten på flera platser. Bland annat vid fötterna från de främre hjulhusen. Halvvägs hem blev det depåstopp för inköp av regnkläder. Sedan dess har taket och rutorna legat på en hylla i garaget.
Renault Sport Spider började planeras tidigt 1990-tal som en modell för att behålla Renaults anseende som ett sportigt märke, och som en efterträdare till 80-talets Renault 5 Turbo. Hjärnan bakom skapelsen heter Claude Fior och han var även inblandad i Renaults formelbilar. Utvecklingen skedde i samarbete med Renault Sport och tillverkning förlades till den tidigare Alpine-fabriken i Dieppe där ikoner som Alpine A110 kommit till världen. Bromsarna i Sport Spider kom också från Alpine A610. De första bilarna saknade helt vindruta, i stället hade de en särskild vindavvisare som Claude Fior designat och patenterat. Senare under produktionen ersattes den av en mer praktisk vindruta även om vindavvisaren behölls på tävlingsvagnarna. Redan från start planerades en racingsatsning med bilen som resulterade i enhetsklassen Renault Sport Spider Trophy. En av de första förarna att värvas var för oss svenskar ett mycket bekant namn. Jan ”Flash” Nilsson som körde säsongen 1996 med framgång. Exakt hur det kom sig läser du mer om lite längre ner.
Renaults lilla galna skapelse tog motorjournalisterna med storm, vilket resulterade i att vi på Teknikens Värld körde den ett flertal gånger, varav sista gången (som ny) var i test mot MGF och Mazda MX-5 i Teknikens Värld nummer 13/1998. Den blev visserligen ingen testvinnare men belönades med fem hjärtan i stället för de sedvanliga stjärnorna. ”Roligare än så här har vi i Teknikens Världs testlag inte haft sedan vi trimmade våra första mopeder”, löd ett omdöme. Samtidigt rekommenderades eventuella kunder att ha en bil till då man också behöver ett riktigt transportmedel.
Åter på plats i den varma sittbrunnen blir jag tvungen att backa för att ta mig ut på vägen igen men det visar sig vara svårare än man kan tro. Till slut hittar jag backväxeln som endast nås genom att vrida på växelspaken samtidigt, lite udda men matchar också hela bilens utstrålning. Vägen jag kör på är en välkänd sträcka där särskilt motorcyklar brukar sträcka på sig och bakom ratten i Sport Spider känner jag mig som hemma bland tvåhjulingarna. Den känns minst lika kvick i svängarna som de hjälmprydda medtrafikanter jag delar vägen med men när jag anländer MC-fiket Rosenhill blir jag hånad av några skinnvästbeklädda män som anser att hjulen är för många på denna kit car. När de blir varse om att det faktiskt är en produktionsbil från Renault blir de tysta och förundrade. På väg därifrån ser jag över kaffemuggen att de minsann smygspanar lite extra på Spidern medan hjälmen spänns fast.
Renault Sport Spider är en bil som väcker känslor, en leksak att älska som är fullständigt oanvändbar och onyttig. Renault mon amour!
Artikeln är ursprungligen publicerad i Moderna Klassiker nummer 3/2019.
Redan prenumerant?
Papperstidning eller digital
Digital Prenumeration
ALLT DU VILL VETA OM ALLA BILAR
Gratis första månaden - därefter 99/mån.
Ingen bindningstid.
- Vi kör och bedömer alla bilar på svenska vägar
- De bästa och mest detaljerade testerna av nya bilar
- Alla nummer av e-tidningen fem år bakåt i tiden
- Vi står på din sida – här får du hjälp inför ditt bilköp
- Avsluta prenumerationen online när du vill
Genom att klicka på "Fortsätt" godkänner jag prenumerationsvillkoren och bekräftar att jag tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.
I samarbete med tjänsten Disqus erbjuder Teknikens Värld möjligheten att kommentera artiklar. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.