Upp på vägen igen, del 2

Det blev nästan 500 mil genom Östeuropa, Asien och Mellanöstern innan  vi till slut kunde köra genom tunneln under Suezkanalen och ansluta till  vår gamla färdväg. 500 mil som präglats av berg, dåliga vägar och  ökenlandskap. När vi anlände med färjan från Aqaba, Jordanien till  Nuweiba fasade vi för den kommande gränspasseringen. Egypten sägs  nämligen vara ett av de absolut krångligaste länderna i världen att få  tillträde till med bil. Inte så att de brukar sätta sig på tvären, men  systemet är extremt byråkratiskt.

Väl i hamn möts vi av ett otroligt kaos. Det springer folk överallt,  lastbilar och bussar ska parkera och väskor ska staplas. Mitt i allt  kommer vi som fyra yra höns. Vid det här laget har vi lärt oss att folk  som pekar, vinkar och skriker är snällt folk, och snällt folk ska man  lyda. Efter att ha banat väg genom skockar av folk parkerade vi till  slut under ett plåttak. Enligt utsago från tidigare resenärer skulle det  finnas turistpoliser som guidar en genom hela processen. Mycket riktigt  kom det en polis efter någon halvtimme och rykte tag i fordonsägarna  Erik och Anton. Sen började cirkusen. Fram och tillbaka, i ena luckan  efter den andra. Vi sprang fram och tillbaka över hela området hack i  häl efter vår polisman i jakt på de åtråvärda stämplarna. Efter drygt  tre timmar hade vi fått nya registreringsskyltar och en slags licens för  bilarna, troligtvis ett registreringsbevis på arabiska. Sen var det  fritt fram att bege sig ut på vägarna. Inte heller här var det tal om  några mutor. Mycket avgifter däremot, men man får kvitto på allt. Totalt  kostade det lite drygt 1 800 kronor per bil.

Efter att ha tankat 29 liter för 35 egyptiska pund (50 kr) satte vi  riktig mot turistorten Sharm el-Sheik för en natts sömn innan vi tänkte  åka med färja över Röda Havet. För ovanlighetens skull blev det däremot  inte riktigt som vi hade tänkt oss. För det första var inget hotell  speciellt intresserade av att ta emot oss, för det andra fanns den  utlovande campingen inte här heller. Nästa bakslag kom under lördagen  när vi skulle åka båt. Det fanns nämligen ingen båt. Tydligen hade  linjen lagts ner sedan ett tag tillbaka, men man hade inte brytt sig om  att skriva det på sin hemsida. Vi är ju trots allt ganska luttrade vid  det här laget, så det var bara att bunkra upp med vatten och vända  norrut igen, mot Suezkanalen. Det positiva i soppan blir att vi fick  runda Sinai-halvön, även om den mest bestod av öken och ödelagda  hotellkomplex längs Röda Havet. Vi har dessutom fått oss en riktig  högtemperatursträning. Termometern stod på 27 grader när vi lämnade  Sharm, och det var inte direkt svalare ute i öknen.