Det blev nästan 500 mil genom Östeuropa, Asien och Mellanöstern innan vi till slut kunde köra genom tunneln under Suezkanalen och ansluta till vår gamla färdväg. 500 mil som präglats av berg, dåliga vägar och ökenlandskap. När vi anlände med färjan från Aqaba, Jordanien till Nuweiba fasade vi för den kommande gränspasseringen. Egypten sägs nämligen vara ett av de absolut krångligaste länderna i världen att få tillträde till med bil. Inte så att de brukar sätta sig på tvären, men systemet är extremt byråkratiskt.
Väl i hamn möts vi av ett otroligt kaos. Det springer folk överallt, lastbilar och bussar ska parkera och väskor ska staplas. Mitt i allt kommer vi som fyra yra höns. Vid det här laget har vi lärt oss att folk som pekar, vinkar och skriker är snällt folk, och snällt folk ska man lyda. Efter att ha banat väg genom skockar av folk parkerade vi till slut under ett plåttak. Enligt utsago från tidigare resenärer skulle det finnas turistpoliser som guidar en genom hela processen. Mycket riktigt kom det en polis efter någon halvtimme och rykte tag i fordonsägarna Erik och Anton. Sen började cirkusen. Fram och tillbaka, i ena luckan efter den andra. Vi sprang fram och tillbaka över hela området hack i häl efter vår polisman i jakt på de åtråvärda stämplarna. Efter drygt tre timmar hade vi fått nya registreringsskyltar och en slags licens för bilarna, troligtvis ett registreringsbevis på arabiska. Sen var det fritt fram att bege sig ut på vägarna. Inte heller här var det tal om några mutor. Mycket avgifter däremot, men man får kvitto på allt. Totalt kostade det lite drygt 1 800 kronor per bil.
Efter att ha tankat 29 liter för 35 egyptiska pund (50 kr) satte vi riktig mot turistorten Sharm el-Sheik för en natts sömn innan vi tänkte åka med färja över Röda Havet. För ovanlighetens skull blev det däremot inte riktigt som vi hade tänkt oss. För det första var inget hotell speciellt intresserade av att ta emot oss, för det andra fanns den utlovande campingen inte här heller. Nästa bakslag kom under lördagen när vi skulle åka båt. Det fanns nämligen ingen båt. Tydligen hade linjen lagts ner sedan ett tag tillbaka, men man hade inte brytt sig om att skriva det på sin hemsida. Vi är ju trots allt ganska luttrade vid det här laget, så det var bara att bunkra upp med vatten och vända norrut igen, mot Suezkanalen. Det positiva i soppan blir att vi fick runda Sinai-halvön, även om den mest bestod av öken och ödelagda hotellkomplex längs Röda Havet. Vi har dessutom fått oss en riktig högtemperatursträning. Termometern stod på 27 grader när vi lämnade Sharm, och det var inte direkt svalare ute i öknen.
I samarbete med tjänsten Disqus erbjuder Teknikens Värld möjligheten att kommentera artiklar. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.